Vivian Boström, 77 år, föddes i Stockholm på Söder 1939. Hon fick en minst sagt turbulent start i livet.
Vivian var ett av fem syskon, men två systrar dog tidigt och en syster blev bortadopterad till en familj i Borlänge. Hennes pappa var murare och tog uppdrag på olika ställen i Sverige.
– När bygget var färdigt fick han ofta stora pengar och då tyckte han om att festa och leva flott.
Hennes mamma drabbades av tuberkulos och hennes hälsa försämrades snabbt.
– Morfar i Kramfors ville att mamma skulle bryta upp från pappa, så mamma, jag och min storasyster Clary flyttade hem till honom under en period. Men mamma ville inte lämna pappa.
Nästa anhalt blev Sandträsk, där hennes pappa fått uppdrag att lägga kakel och mosaik. Hennes mamma ville flytta med, eftersom hon hade hört att det fanns ett bra sanatorium.
På grund av moderns sjukdom placerades Vivian på barnhem först i Kramfors och sedan i Gällivare.
När Vivian var tre år dog hennes mamma.
– Det var i februari men det var tjäle i marken och det dog så mycket folk så de hann inte ordna gravar åt alla. Inte förrän i april kunde begravningen äga rum.
Vivian kom dit i en blåveckad kjol.
– Jag minns att jag inte ville vara där och min storasyster Clary höll mig i handen så att jag inte skulle gå därifrån, berättar hon.
Vid den tiden bodde hon hos sin pappa i Buddbyn utanför Boden.
– Pappa var borta mycket, så det var egentligen Clary som tog hand om mig.
När Clary gick i skolan var Vivian ensam på dagarna, om inte grannen, tant Johansson, tog in henne till sig, eller om tant Johanssons son Martin lät henne vara i ladugården.
– Jag tyckte om att vara där bland djuren, minns hon.
Men situationen var ohållbar och barnavårdsnämnden kopplades in. Vivian blev adopterad av Albin och Linnea Hedberg, ett medelålders barnlöst par i Rågraven utanför Boden.
Här firade hon jul på riktigt för första gången.
– Jag minns att jag blev livrädd för tomten. Det var någonting jag aldrig hade sett.
De var hembjudna till grannarna, farbror Artur och tant Vilma, och hon kröp upp i Arturs knä. Hon fick julklappar, men visste inte riktigt hur hon skulle hantera det – om det verkligen var hennes.
De tog alltid in en gran i salen som hon fick hjälpa till att klä med änglar och stearinljus. Klockan tre tände de ljusen i granen.
– Salen var ett rum man bara beträdde vid högtider, annars stod den kall. Därinne åt vi också julmaten.
Påföljande år firade de julen tillsammans med en annan familj som bodde på ön Valsund i älven. I denna familj fanns en flicka som hette Inger och som snabbt blev Vivians bästa vän. Vartannat år var de hos dem och vartannat år hos Albin och Linnea. När de firade julen hos Ingers familj kom Ingers pappa och hämtade odem med rissla, häst, bjällerklang och fällar. Så fick de komma in i deras jättestora kök och tända granen.
– Det var så vackert.
Dessa jular brukade Vivian sova över så att hon fick följa med Inger till julottan i pingstkyrkan i Södra Bredåker nästa morgon.
– Mamma och pappa hade ju djuren att sköta. Men jag ville vara tillsammans med Inger och de andra barnen. Där brukade de spela upp ett julspel. Det var så fantastiskt roligt.
I julklapp brukade hon få en chokladkartong av sin moster som jobbade på Cloetta i Malmö. Men den julklapp hon minns allra bäst fick hon av pappa Albin. Som de flesta andra barn hade hon medar att binda fast på fötterna när hon skulle åka skridskor. Men så tyckte hennes pappa att hon skulle få ett riktiga helrör.
– Jag ska aldrig glömma mina vita skridskor. Jag la lådan vid sängen och kände på dem när jag vaknade för att förvissa mig om att jag verkligen hade fått dem.
Hennes riktiga pappa skickade aldrig någonting.
Vivian uppskattade allting hon fick i sitt nya hem. Ändå hade hon det inte alltid lätt och hon drömde ofta mardrömmar om sitt tidigare liv.
– Jag ville ju visa mig duktig, så jag berättade aldrig några tråkigheter för mina adoptivföräldrar, utan var bara tacksam att jag hade fått komma till Albin och Linnea.
När Vivian var bara sex år gammal drabbades hennes adoptivmamma av en hjärnblödning. Det var Vivian som hittade henne på köksgolvet. Efter det blev hennes adoptivmamma skör och i behov av mycket omhändertagande. Men pappa Albin var Vivians trygghet så länge han levde.
– Han var min ryggrad. Man kan nog inte älska en pappa mer än vad jag gjorde.
Vivians liv har fortsatt att gå upp och ner. Efter några år fick hon kontakt med Clary igen, men inte förrän i hög ålder kom hon genom släktforskning i kontakt med sin andra syster Margit.
– Vi fick tre och ett halvt underbara år tillsammans innan hon gick bort.
När hon väntade sitt första barn omkom barnets pappa i en trafikolycka. Efter ett par år fick hon jobb som hushållerska hos en ensamstående man med tre barn och fick ta med sig sin son Lasse. Vivian och mannen hon först jobbade åt kom att bli ett äkta par och fick yttterligare ett barn tillsammans. Under 43 år var de gifta innan han dog. Vivian har arbetat som servitris och undersköterska, hon har varit kyrkvärd och aktiv i politiken.
På senare år har hon träffat Benneth som hon idag är gift med. De två tänker fira en lugn och mysig jul i lägenheten.
– Mitt liv har varit brokigt men jag har verkligen varit med om mycket, konstaterar Vivian medan Benneth serverar kaffe och saffransbröd.