Luisa Landewall tillträdde redan 15 oktober. Som garnisonspastor har hon sällskap av arbetskollegan Staffan Klingert.
– Jag tycker det känns jättebra att börja jobba.
Det var en kvinnlig garnisonspastor tidigare och nu blir det igen?– Ja, jag tror personligen att det här arbetet som garnisonspastor är lättare för en person som har kännedom om försvarsmakten, oavsett du är kvinna eller man, säger Luisa Landewall.
Luisa har också gjort värnplikten på S 3 för sjutton år sedan 2001. Vilket hon tror underlättar i hennes nya arbete som garnisonspastor.
– Jag har också jobbat i Luleå på F 21 som civilanställd med värnpliktiga under tiden som jag pluggade. Sedan har jag även jobbat på soldathemmet i Uppsala under mitt sista år på prästutbildningen. Så försvarsmakten och min prästgärning har funnits sida vid sida och följts åt.
Hon har sista åren varit anställd åt Svenska kyrkan och haft en prästtjänst i Sävast. Hennes man Göran Landewall är officer och paret har två barn som är 7 och 9 år gamla.I jobbet som garnisonspastor ingår inte utlandsuppdrag.
– Vi är anställda av Svenska kyrkan så försvarsmakten kan inte säga att vi måste åka. Det ska vara om den anställde har det egna intresset av att åka utomlands. Jag har inte varit utomlands med I19 utan med Södra skånska regementet P7. Det har bara blivit så.
Luisa Landewall har varit i Afghanistan 2012-2013 med det som kallas F 24. Hon var också prästvikarie för en kollega på missionen Mali 05.
– Jag tror att även fast jag inte varit anställd här hade jag nog åkt utomlands med jämna mellanrum.
Varför det?– För jag känner precis som min företrädare Helge Stålnacke. Det är ett uppdrag som innebär en stor gemenskap. Man utvecklas enormt som människa och har man åkt en gång så är man fast. Jag kan tänka mig att det är 4-5 års intervaller mellan missionerna.
Det finns ju en stor risk?– Ja, så är det men vi är en militärfamilj. Därför är det viktigt att prata med våra barn om deras känslor och varför vi måste åka och hjälpa folk i andra länder eller öva i Sverige.
Vad vill du göra som garnisonspräst?– Det är väl dels att upprätthålla det som redan är gjort. Mitt jobb blir att följa och stödja försvarsmakten. Jag tar över en verksamhet där det redan finns kanaler uppåt och strukturer som är fullt fungerande.
– För mig handlar det väl om att försöka behålla den otroliga resurs som min företrädare har varit och se på hur jag kan bidra med det som är mitt. Vi är inte samma person och vi ska inte göra det här jobbet på exakt samma sätt, säger Luisa Landewall.
Även fast Helge Stålnacke slutat som garnisonspräst så kommer han att jobba kvar 10 procent i ett helt år men anställd av Försvarsmakten.
– Jag kommer att finnas här ibland i fall Luisa behöver stöd, men givetvis inte lika mycket som förr, säger Stålnacke.
Till sommaren kommer det också att ske en stor inryckning av värnpliktiga igen på Bodens garnison.
– Det är något som kommer att påverka hela samhället och även oss inom försvarsmakten. Det känns roligt att vi garnisonspräster får möjlighet att arbeta med dem igen.
Har du haft något uppdrag än efter du börjar arbeta?– Ja, jag har haft en minnesstund för en person som avlidit av naturliga orsaker. Det är sådant som finns med i arbetsuppgifterna.