NSD har berättat om husets historia. I dag kallas det Snabelhuset, men det byggdes i början av 1950-talet enkom för att ta emot och vårda spädbarn under deras första levnadsår.
Läs mer: Snabelhusets historia
Inger Sjötun är född och uppvuxen i Piteå. Hon gick utbildningen till barnskötare i Kiruna. När hon var klar till sommaren 1968 vikarierade hon på barnsalen för kirurg och medicin på Piteå lasarett. Sedan sökte hon till Boden. Det fanns en tjänst på prematura avdelningen vid Centrallasarettet. När tjänstgöringen där tog slut började hon på spädbarnshemmet.
– Det var 1969 någon gång. Många barn hade vi ju, men inte så många att vi inte klarade av det. I början var det bara barn, men sedan blev det också något rum med mödrar och barn som vi hjälpte, säger Inger Sjötun.
Trivdes du?
– Man var ju ny och visste inte så mycket om andra arbetsplatser, men det var jättefint och framför allt gården var jättefin på sommaren. Vi kunde vara ute med barnen. Det tyckte jag var toppen och det uppskattades. Barnen var ju så små. Det var en jättestor gård och ute var det stora ytor. Ovanför fanns ett annat hus. Jag tror det var ålderdomshem.
På en ritning över kvarteret Mullvaden som stadsarkitekten signerat 1950 finns det en byggnad som benämns kronikerhem och den ligger snett ovanför Snabelhuset.
Inger Sjötun säger att något enstaka barn på spädbarnshemmet kunde vara lite äldre än ett år, annars lämnade alla barnen hemmet vid ett års ålder.
Vad hände med barnen?
– Jag vet inte, för det fick ju vi aldrig riktigt veta för varje enskilt barn. En del åkte till fosterhem. Alla ville ju inte ge bort sina barn så barnen blev placerade tillfälligt tills de ordnade upp sig för dem, förmodar jag, men det vet jag ju inte. Jag skulle tro det i alla fall.
Hon stannade tills hon flyttade tillbaka till Piteå.
– Vi bestämde att vi skulle köpa båt, min man och jag, och det var ju lite svårt att ha en lite större båt i Boden. Jag jobbade på hemmet till slutet av 1975. Då var vi kvar på samma ställe, men i samma veva som jag jobbade uppsägningstiden så skulle verksamheten flytta.
Hon slutade före flytten. Sedan NSD skrev om Snabelhusets historia har några har hört av sig och berättat att det också var hem för funktionshindrade barn. I medicinsk-social statistik framgår det redan för verksamhetsåret 1963 att barn med medfödda "defekter" i allt större utsträckning vårdades på hemmet.
– Vi hade hand om barn som hade läpp- och gomspalt. De fick vi sondmata. Vi hade också barn med vattenskalle. Varför vi hade det vet inte jag. De var några enstaka, men sedan vet jag att Ingridshem hade verksamhet på bottenvåningen. Jag vet inte om det blev för fullt hos dem i Luleå. De hade sin egen personal, men hände det något så hjälptes vi åt någon timme eller så.
Ingridshem var ett upptagningshem för stadigvarande vård och Bodens spädbarnshem hade då enbart verksamhet på övervåningen på Snabelhuset.
Inger Sjötun säger att i samband med att hon slutade så vet hon att även Ingridshems verksamhet skulle flytta vid årsskiftet 1975/76. Var de barnen flyttade vet hon inte.
– Hela huset skulle tömmas.
Kanske fanns det plats även för dem på Gammeläng. Spädbarnshemmets nya adress blev Gammelängsgatan 2A.
Inger Sjötun bor nu i Hässleholm. Hon flyttade dit efter pension för att hon ville komma närmare barn och barnbarn. Hela sitt yrkesverksamma liv ägnade hon åt barn. När de egna barnen växte upp jobbade hon först som dagbarnvårdare och därefter på ”nattis”.