Det här är hennes historia om vägen till bostadslösheten i Boden.
Anna Lindberg föddes på sjukhuset Garnis. Familjen bodde på Landstingsvägen och hon gick första åren på Parkskolan. Sedan flyttade de till Degerberget.
– Vi var tre familjer som bodde där. Jag gick i skolan i Vittjärv.
Så skilde sig föräldrarna och hon följde med sin mamma till Rinkeby. Men det gick inte bra för Anna.
– Min skolgång varade i nio år och vissa saker fastnade, men jag hann som aldrig riktigt med. Jag tyckte väl att det aldrig var speciellt intressant.
Några somrar var hon på sommarhem i södra Sverige. Det var därför, säger hon, som de skickade dit henne till en hästgård. Socialtjänsten placerade henne i fosterhem.
– Det var långt åt helvete. När allt rasade hade jag inget socialt nätverk.
Senare i livet i samband med att hon på grund av missbruk kom i kontakt med socialförvaltningen frågade hon sin socialsekreterare om hon tyckte att det var särskilt klokt att skicka henne till ett ställe där hon var så långt från sin familj och släktingar.
– Hon sa att hon inte kunde säga något om det, men jag sa åt henne att hon åtminstone kunde ha en egen åsikt.
Hon tog sig bort från fosterhemmet illa kvickt.
– Fosterpappan var en sådan där som tafsade på sina fosterflickor. Jag var 14-15 år när han satt i sadelkammaren och bad mig sitta i hans knä. Jag kände att jag inte ville, men att jag var tvungen. Då började han tafsa på mig och jag stack till stallet. Då kom han efter. Han började slicka mig i ansiktet och ta mig mellan benen, då flydde jag in till en av hästarna. Det kändes som att hästen skyddade mig.
Hon berättade det inte för någon.
– Det var inte lönt. De skulle ändå inte ha trott på mig. Det hade bara blivit ett jävla liv. Det var smidigare att glida undan.
Men det här är den enda gången under samtalet som Anna Lindberg blir märkbart berörd och ledsen. Hon säger att hon efter den händelsen gjorde sig själv så obekväm att hon fick flytta till sin barnavårdsman.
– När jag var 18 berättade jag det där för henne. Då sa hon "så det var sant det som de andra flickorna sa".
Hon säger att hon fortfarande tänker på det där nästan dagligen. Det som hände då inplanterade ett misstroende mot de sociala myndigheterna och det finns fortfarande kvar.
Så träffade hon en man. De bildade familj och fick barn. Då fungerade livet. Varje vecka åt de söndagsmiddag hos hennes svärföräldrar. Hon blev ungdomsledare hos Hassela.
– Men när vi skilt oss sa hans familj att jag inte räknades längre hos dem. Jag tycker det var fånigt av dem att säga så.
Hon opererade knät och berättar att en "hemvårdare" följde med henne hem.
– Jag blev blixtförälskad. Han stannade i sju år - sju års helvete. Det var droger. Han var heroinist. Jag hade ingen aning om vem han var, då hade jag inte släppt in honom, säger Anna Lindberg.
Hon fick själv problem med missbruk.
– Heroin gör ingen människa glad. Det är ingen drog, det är ett gift. Det har dödat många.
Anna försökte att arbeta, men mådde allt sämre psykiskt. Hon hade kontakt med socialtjänsten.
Fick du hjälp?– De försökte väl. När det tog slut med heroinisten försvann heroinet.
Det var 1997. Då var Anna Lindberg 38 år.
Hon har haft tre längre förhållanden. Det senaste var tillsammans med en man som var alkoholist.
– Vi höll på att slå ihjäl varandra
Var det mycket våld?– Nja, tjafs, gap och skrik. Mycket alkohol. Sedan 2004 söker jag inte någon man. Nu söker jag bara efter ett hem.
Men hon drömmer om att vakna på morgonen av en hand som ömt stryker hennes kind.
– Inte av att man på julaftonens morgon får en skinka i huvudet och att någon skriker: "Vad fan har du inte kokat julskinkan för". Det var han, heroinisten.
Nu säger Anna att hon inte dricker så mycket längre. Suget kommer när hon är deppad, ibland till och med efter heroin.
– Men det gör jag fingret åt.
Under de här åren bodde hon i Halland och Göteborg. Hon är hjärtsjuk och drabbades 2012 av en hjärtinfarkt. Tre år senare blev hon hemlös. Under ett halvår snurrade hon runt. I januari/februari året därpå fick hon kontakt med en man med en idé.
– Han hade en affärsidé om att köpa husvagnar och hyra ut. Jag tyckte att det lät som en bra idé. Han skulle köpa en husvagn åt mig. Men han ville ha en borgenär. Min son borgade för en summa på 54 000 kronor. Jag trodde att det var husvagnens värde, men i avtalet står det att jag ska betala drygt 80 000 kronor. Sedan försökte han få mig att övertala någon att skriva på ett hyrköpavtal. Efter två år och 108 000 kronor skulle vagnen vara min. Det skrev jag inte på, som tur var.
Hon konstaterar att det är lätt att utnyttja desperata och sjuka människor.
– Då mådde jag verkligen jättedåligt.
Hon hoppas att hon genom sin berättelse ska förhindra att andra gör om hennes misstag.
– Ta hjälp av någon som kan. Jag har hittills betalat 57 000 kronor.
Husvagnen har hon kvar. Hon fick hjälp att köra upp den till Boden i fjol våras och har bott i den tills för några veckor sedan.
– Jag är superglad att vara hemma igen, säger Anna och tillägger att hon träffat många snälla människor som väninnan vi är hos under intervjun.
Tanken var att hon skulle få med sig hela sitt bohag hem till Boden för att där magasinera det. Nu blev det inte så. Hälften är i husvagnen och hälften är kvar i ett magasin i södra Sverige. Husvagnen har hon haft uppställd på olika ställen runt om i Boden och där har hon levt med katten Lill-Ann, men så bröt hon foten för sju veckor sedan och nu står husvagnen på ett ställe där hon inte får bo.
– Jag bodde på hotell ett tag, men det har jag inte råd med.
Nu sover hon på utescenen intill Kläppteatern och letar efter en plats att ställa upp husvagnen på där hon kan bo, men helst skulle hon vilja ha en egen bostad där hon kan lägga upp fötterna i soffan och titta på teve.
– Fast, säger hon, här har jag ju en teve med storbildsskärm. Inte många har en sådan här underbar utsikt.
Hon blickar ut över Bodträsket mot Degerberget som är klätt i höstfärger.
– Jag har bott i husvagn i ett och ett halvt år och brukar säga att "nu campar jag". Det är det bästa för katten att ströva här. Men jag inser att jag inte kan sova här så länge till innan det blir för kallt.
En bekant till henne gjorde en orosanmälan till socialkontoret i Bodens kommun. En socialtjänsteman kom förbi henne på tisdagen förra veckan.
– Hon erbjöd mig att ställa upp husvagnen på campingen, men det kostar 6 000 kronor i månaden. De skulle betala mellanskillnaden, men jag vill inte det. Det är onödiga pengar att slösa ut. Jag har sjukersättning och är självförsörjande, men har inte råd med en så stor månadskostnad. Då sa hon att man kan leva på nudlar. Ja, en vecka kanske, men inte flera månader
Anna Lindberg uppger att tjänstemannen sa att hon kunde få en lägenhet om någon annan står för kontraktet, då kan hon hyra den i andra hand. Men hon vill inte hamna i klorna på soc.
– Ska man bo i en av deras lägenheter får man inte ta med sig vare sig husdjur eller nattgäster. Jag vägrar leva utan Lill-Ann. Hon är livskvalité för mig. Dessutom har hon sänkt mitt blodtryck. Nu behöver jag inte längre ta några mediciner. Jag tycker så mycket om henne. Hon får mig att skratta och jag har någon att bry mig om. Vi kan gå ut och gå hon och jag på nätterna.
För en tid sedan försvann katten när Anna var på Sveaområdet och berättar att hon sov fyra nätter i hallonsnåren där i fall Lill-Ann skulle komma tillbaka. Hon gav upp, efter tio dygn satt Anna på järnvägsstationen sent en kväll när hon såg en katt komma gående på spåren. Hon prasslade med kattmatspåsen då dök kattens huvud upp.
Så nu campar de tillsammans igen på uteteatern.
– Scenen är min, säger Anna och skrattar.
Hon är en sorglös själ.
– En del tycker jag tramsar, men jag försöker se det positiva. Det enda jag är ledsen för är att jag har sårat människor, men jag har aldrig gjort det medvetet.
På dagarna går hon ibland till Ria där hon kan äta, duscha och tvätta.
– De är så fina där. Dessutom är det lugnt och skönt och en trygg miljö. De är mänskliga.
Vänner kommer till henne med det de tror att hon behöver, såsom varmt vatten så att hon kan göra te och en asylsökande man kommer ibland till henne med mat.
– Han kallar mig mamma och kommer från Afghanistan. Jag är glad att jag bor här i Boden och Sverige. De skickas tillbaka till ett land där det är krig, säger Anna Lindberg.