Eva Edholms mamma har väntat på plats på särskilt boende sedan förra sommaren. Linnéa Blom beviljades plats efter flera fallolyckor förra året. Därför kunde hon inte flytta tillbaka hem och flyttades från Garnis korttidsboende till Harads.
– Mamma ville inte besvära och använde inte larmet. Därför kunde hon inte bo hemma av säkerhetsskäl på grund av stor fallrisk, säger Eva.
Hon är kritisk mot att hennes mamma har tvingats vänta så länge och tvingats dela trånga rum med främlingar.
– Att mamma med sviktande minne inte har kunnat omge sig med sina ägodelar och haft begränsade möjligheter att ta emot besök från nära och kära sin sista tid i livet var djupt ovärdigt. Jag fick beskedet att de ska ta bort dubbelrummen, men då hade ju kön varit ännu längre, så jag kan förstå att kommunen inte prioriterar det, säger Eva Edholm.
Själv bor Eva i Östersund. Tidigare har hon tagit med sig hunden och sovit över hos sin mamma på Björken, men det gick inte i Harads. Hennes bror Hans hälsar ofta på, även i Harads, och en favoritsysselsättning har varit att se på längdskidåkning tillsammans.
– Mamma är jätteintresserad av skidor, så de fikar och tittar på teve tillsammans, men i Harads fick mamma mer sällan besök. Det fanns bara en säng, en garderob, ett nattduksbord och en stol på rummet. Det gick inte att koka kaffe eller se på teve och när mamma fick besök tog de ut damen hon delade rum med så det blev bara korta besök trots att det var så långt bort. Det har varit jättetråkigt för man vet ju hur viktigt det är med stimulans, förklarar Eva Edholm.
Hon menar, att Garnis fungerar som sluss från lasarettet för att kommunen ska slippa betalningsansvar. Utskrivningsklara brukare från Sunderby sjukhus är fortsatt högt. Till och med 3 juni i år uppgick kostnaden till 6,15 miljoner kronor, som kommunen måste betala till regionen.
Eva Edholm tycker att Bodens kommun skött situationen för människor som behöver vård på demensboende dåligt ända från början.
– Jag har legat på, men det har inte funnits några platser att förmedla så länge ingen avlider. Redan på sensommaren i fjol sa de att det kunde ta fyra månader, säger Eva Edholm.
Egentligen har kommunen skyldighet att inom tre månader tillhandahålla en plats. På senaste socialnämnden i juni uppgavs att 43 personer står i kö till särskilt boende, endast två utan demensdiagnos. Väntetiden är sju månader.
Under maj månad fick Evas mamma plats på Svedjebacka. Linnéas man, Sören Blom, bodde där för 15 år sedan.
– Mamma kände sig hemma här direkt. Hon har fått lägenhet på samma avdelning som pappa var på. Det finns personal här som vet vem mamma är och det är lite roligt. Så det känns väldigt bra nu.
Svedjebacka har byggts om till demensboende. Under byggtiden flyttade de boende till Ågården och Åcenter. När tio platser skulle öppna för personer med demensdiagnos på Ågården blev det försenat på grund av problem att rekrytera personal, men inflyttning är klar och planering att öppna ytterligare en våning med tio platser pågår.
– Till Björknäsgården är det ingen kö, men personer som har demensdiagnos får stå vansinnigt länge i kö, säger Eva Edholm, som är mycket kritisk till upphandlingen av det privata äldreboendet, som inte tar emot personer med demensdiagnos.
– Där har de fler än en tredjedel av kommunens alla äldreboendeplatser. Det känns som det har varit väldigt dålig planering kring alla de här turerna. Det känns, som att man inte har haft någon framförhållning trots att man vet att demensdiagnoserna ökar.
Socialnämnden har givit förvaltningsledningen i uppdrag att i samverkan med upphandlingsenheten färdigställa ett tilläggsavtal med Norlandia i syfte att omvandla två avdelningar med 18 platser på Björknäsgården till demensplatser från och med 1 september.