Minst sagt.
Hennes bok heter "Ett hjärta med många skärvor och glansiga pärlor". Eftersom Helena Apelqvist inte kan skriva på dator har hon nedtecknat sina minnen för hand. Sedan har Katarina Palm skrivit dem på dator.
– Det var dags. Ända sedan tonåren har jag velat skriva min berättelse. Bakgrunden tryckte på mer och mer, säger Helena, som nu tycker det känns som en lättnad att boken är klar och utgiven.
Redan på första sidan slår hon knock-out. Hon blev mobbad i skolan eftersom hon var annorlunda och berättare att hon blev våldtagen på en toalett av en pojke när hon gick i lågstadiet.
– Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Jag berättade ingenting förrän jag var i 40-årsåldern. Min faster undrade varför jag inte sagt något, men vem lyssnar på ett barn?
Helena Apelqvist föddes med klumpfötter. Hon var bara några månader när de opererade henne första gången. Hon fick ha ortopediska skor.
– Nu är de ortopediska skorna fina, men när jag var fyra år var de vita med metallstänger på sidan. Jag hatade skorna något fruktansvärt. Hade jag kunnat hade jag slängt dem åt tjotahejti. I skolan var mobbningen ganska svår, men jag hade en jättebra lärare.
Hon berättar små episoder genom skolåren, som när hon vann i kast med liten boll.
– Jag älskar att tävla, men längdhopp var inget för mig. Jag blev retad när jag kom sist. Därför var det rena glädjestunden när jag fick visa att jag också kan fast jag är funktionshindrad.
Även om både hennes lärare och hennes pappa sa att det viktigaste är att delta inte vinna.
– För mig var det viktigt att vara bäst någon gång också.
Minnet hon bär med sig än i dag är när hon hade 48 av 50 rätt på ett rättstavningsprov. Det var inte en rättvis skolgång. Hon fick inte det stöd hon behövde. Helena hann inte i tid till lektionen på översta planet när eleverna var tvungna att hämta skolböcker i skåpet på nedersta. Det var högt tempo på proven och när hon inte hängde med kände hon sig usel.
Hon har alltid haft ett stort intresse för samhällskunskap och engagerat sig för de svagast i samhället. Fortfarande reagerar hon mycket starkt på orättvisor och säger till alla funktionshindrade:
– Kliv fram och våga!
Helenas levnadsbana är både krokig och rätt fram. Hon växte upp i en väldigt otrygg familjemiljö med alkoholproblematik och psykisk ohälsa. Hon berättar om sina upplevelser från den tiden i boken och skriver att det var som att leva på en båt under sjögång, utan att veta vad som skulle hända med båten. Ibland var hon rädd.
– Jag visste inte vem jag skulle ty mig till.
Helena utvecklade en vilja av stål. Hon delar också med sig av glada stunder med bus, lek och äventyr och somrar i Rödingsträsk.
När föräldrarna hade separerat valde Helena att bo med sin pappa. Närheten till hans familj gav henne även den trygghet hon saknade.
Helena berättar att hon åt fil till frukost varannan dag och drack te varannan när hon var hemma hos sin farmor. En gång försökte hon lura henne, så att hon skulle få te två dagar i rad.
– Men det gick inte. Farmor kallade det för "det stora filbråket", säger hon och ler åt minnet.
I tonåren förvärrades Helenas epilepsi. Den blev mycket svår och hon fick flera anfall om dagen. För att hon inte skulle slå sig i huvudet när hon föll handlöst satte hennes pappa på henne en hockeyhjälm. Även om hon förstod att det var för hennes eget bästa hatade hon den där hjälmen.
– Det var en väldigt tuff och hemsk tid när det var som värst.
Helena genomgick en mycket svår och stor hjärnoperation. Hon uppger att hon var den första kvinnliga patienten i Sverige som genomgått en sådan operation och förklarar att den räddade hennes liv, men att hon i dag lever med en halv hjärna. Hon känner en stor tacksamhet mot läkarteamet.
Hon var jättetrött efter operationen. Hennes pappa var mycket orolig eftersom hon inte sa något. När han tog upp det med en läkare nöp doktorn henne i stortån så hon skrek. Hon skrattar gott åt det minnet.
– Då började pappa att grina. Han har gjort mycket för mig.
Helena fick lära om mycket på nytt, bland annat att gå.
Som vuxen flyttade hon till Boden. Där träffade hon sin livskamrat, Jan-Erik, genom Bodens handikappidrott. De har fått kämpa för sin kärlek.
Ett tag jobbade Helena halvtid på Samhall, men de höga ljuden begränsade hennes möjligheter att arbeta. Det blev värre och värre. Det fanns arbetskamrater, framför allt en, som påpekade detta dagligdags. Helena, som gjorde sitt bästa, kände sig mobbad.
En gång fick hon chansen att föreläsa om mobbning och utanförskap på en skola. Efteråt kom en liten pojke fram till henne och berättade, att han också blivit mobbad.
– Det fastnade hos mig för mobbning sätter spår i själen.
När Helena var 32 år blev hon mer eller mindre tvingad att ta sjukpension. Det var en sorg för henne. Hon kände sig utestängd från jobbet och innestängd hemma.
– Jag har aldrig tyckt om att vara beroende av andra, men jag skulle inte klara mig utan hemtjänst och hemsjukvård och har en ledsagare som är fantastisk, säger Helena Apelqvist.
Katarina Palm berättar att de gått sakta fram när de nedtecknat Helena Apelqvist levnadshistoria.
– Vi har skrattat och gråtit. Helena har gjort ett fantastiskt jobb.