Johannes Winroth och hans fru Linda och barnen Enya,1, Thea, 8, Saga, 10, Nova, 12, bor i Sävast. Vi sitter på övervåningen i deras hus och nerifrån trappen hörs barnens högljudda glada röster.
– Min familj är min rikedom. Jag har ett roligare liv i dag fast jag tidigare trodde jag hade det roligaste liv som fanns, säger Johannes med ett brett leende.
För att kunna acceptera sig själv som person har han valt att vara öppen med sin alkoholism.
– Om någon frågar om vi kan ta en öl i dag säger jag att det inte går. För jag är "dyngalkoholist" så länge jag lever, säger 36-åringen.
Johannes växte upp i Svartlå. Som ung pojke ville han att det skulle hända saker hela tiden.
– Det var både dumma pojkstreck eller bra grejer. Jag hade ett enormt bekräftelsebehov och började röka för att få hänga med de större grabbarna och vi drack ibland folköl under skoltid.
Ett stort fotbollsintresse under ungdomsåren gjorde dock att kvällarna ägnades åt idrott. Det var först under gymnasieåren som idrotten byttes ut mot fester. Johannes gick restaurangprogrammet i Boden och hängde med i de ämnen som intresserade honom.
– Jag minns att jag och några kompisar gömde oss och drack öl på skolan och även var på någon lektion lite "smålulliga". Men vi konfronterades aldrig över vårt drickande på gymnasiet. På högstadiet däremot blev det rektorbesök och även påföljder.
Efter gymnasiet blev det lumpen på Ing 3 som kokgruppbefäl. Det höll i åtta månader. Sedan blev Johannes och flera kamrater utslängda.
– Vi hade fest nästan varenda kväll eller bara stack iväg på bondpermis. Under lumpen eskalerade drickandet ganska hårt.
Livet rusade också vidare i samma intensiva tempo. Efter olika köks- och restaurangjobb i södra Sverige så återvände Johannes hem till Norrbotten. Han fick kockjobb i Björkliden där han träffade sin fru Linda.
– Jag och min fru Linda var unga på den tiden så livet lekte. Vi skaffade senare barn, så drickandet låg inte på samma nivå men det var ändå väldigt mycket alkohol.
Fram till 2009. Då krävde Linda att Johannes skulle ta medicin för sitt alkoholberoende, som han misskötte. Han kom på egna knep för att ändå kunna fortsätta dricka när han jobbade hemifrån under veckorna.
Den personliga smällen kom sommaren 2010. Inom loppet av tre veckor hann Johannes åka fast för rattfylleri i Norge till att krascha av vägen i fyllan i södra Sverige. Själv klarade sig Johannes med blåmärken och skrapsår på knät.
Värre var det att möta familjens besvikelse. Johannes fick välja mellan fängelse och behandling och tog det senare på Alfa i Öjebyn. Den två månader långa vistelsen 2011 blev den stora vändpunkten. Fast i början hade Johannes svårt att förstå varför han var där.
– Jag som bara drack en öl någon helg och det kunde gå lite överstyr. Fast i min värld var det att köra åt helvete med bilen och polisen kom och hämtade mig. Sedan att jag gjorde illa precis varenda människa runt omkring mig med mitt drickande, mina kommentarer och mitt sätt att vara var istället helt normalt.
Han är glad i dag att hans behandlingsterapeut råkade vara en gammal bekant.
– Det gick inte att finta bort honom hur mycket jag än försökte. Det som gjorde mig stark var att jag ville bevisa för alla som trodde det skulle gå åt helvete att de hade fel.
För att fortsatt hålla sig nykter när han jobbade borta sökte Johannes upp en bar på kvällarna.
– Visst det låter livsfarligt, men för mig var det helt rätt. Jag köpte ett glas tranbärsjuice och sedan satte jag mig ner. En bar var ju min trygga miljö. Det värsta för mig hade varit att sitta ensam på ett rum och inte ha någon att prata med. Det är då som huvudet börjar snurra och det kan vara lätt att trilla dit igen.
I dag har han varit nykter i 7,5 år snart.
– Första åren drack jag inte ens en cider. Jag tordes inte. I dag om vi köpt en cider som har 0,2 promille kan jag ta ett glas.
Nykterheten är en livsstil som paret Winroth valt.
– Vi har fått börja bygga upp en helt ny vardag och tillit till varandra. Mår jag bra så återspeglar det sig på familjen, vännerna och omgivningen i stort. Många som kommer ut efter behandling är ensamma och har ingenting kvar.
– Ensamheten är den största fienden. Det viktigaste är även att få rätt hjälp efter behandling. Jag hade turen att få behålla jobbet och ett hem att komma hem till. Om jag inte haft det hade jag nog inte varit vid liv idag.
Frun Linda som varit mammaledig ska snart börja jobba igen. Johannes har själv bytt jobb och har numera sitt kontor i bostadshuset.
– När barnen kommer hem har de tryggheten att jag alltid är hemma.
I dag känner sig Johannes stolt över sig själv.
– Ja, från mitt femte nyktra år så har jag vågat klappa mig på axeln och säga: "Det här har du f-n gjort bra än så länge." Men det är en ny dag imorgon.