Uuno Häkkilä är född och uppvuxen i byn Sirkkakoski utanför Pello i Finland. Han flyttade till Sverige för att skaffa sig en utkomst. Första anhalt blev Alvesta i Småland. Sedan kom han till Borlänge i Dalarna och jobb på järnverket där, nuvarande SSAB. Där blev han och hustrun Kaarina Häkkilä kvar i 40 år. Familjen kom att omfatta tre barn - Ritva, Erkki och Pirkko.
Dottern Ritva Mäkiniemi flyttade till Norrbotten för 30 år sedan. Hon bor på Sävastön. För snart fyra år sedan insåg hon att hennes föräldrar inte längre klarade sig utan hjälp. Värst var det med pappa Uuno som blev alltmer dement. Ritva ville hjälpa sina föräldrar och det blev så att de flyttade från Borlänge till en lägenhet på Sävastön.
För ett och ett halvt år sedan fick Uuno Häkkilä eget boende på en demensavdelning i äldreboendet Erikslunden.
- Pappas problem blev värre och värre. Det blev för tungt för mamma att vårda honom hemma, säger Ritva Mäkiniemi.
Han vill ut
I Erikslunden får Uuno bra vård men han upplever det som att han befinner sig i ett fängelse. Han vill ut.
När vi från NSD tillsammans med Ritva Mäkiniemi och Kaarina Häkkilä kommer för att hälsa på honom så sitter han som vanligt i korridoren.
- Han är beredd att ge sig av. Så är det alltid. När vi kommer och hälsar på så tar han på sig ytterkläderna och vill följa med oss. Det går ju tyvärr inte. Han kan komma hem över dagen eller för några timmar tillsammans med sin kontaktperson, men mamma orkar inte ha honom hemma, säger Ritva.
- Det blev omöjligt när han inte längre kunde sköta sina toalettbestyr. Jag tycker synd om honom. Det är för att han inte gör sig förstådd eller förstår de andra som han upplever det här som ett fängelse, säger Kaarina.
Uuno Häkkilä skiner upp när han ser oss komma. Han känner igen sin hustru och sin dotter.
- Fast en dag visade han bilden på sig själv och mig och sade att det var hans föräldrar Juha och Saimi, säger Kaarina Häkkilä.
Uuno frågar nyfiket sin dotter om vilka fotografen och jag är. Det gör han förstås på finska språket. Han har aldrig riktigt lärt sig svenska. I Borlänge behövde han inte kunskaper i svenska då han arbetade och umgicks med landsmän. Vid behov fick han hjälp av Kaarina som lärde sig tala flytande svenska och tog tolkuppdrag vid sidan om sitt arbete som dagbarnvårdare.
- Välkomna. Roligt att ni kom, säger Uuno Häkkilä.
Drar vitsar
Kaarina och Ritva berättar att Uuno har varit en mycket pratsam och skojfrisk man som människor tyckt mycket om. Inte minst barn har dragits till honom. I sin hemby Sirkkakoski utanför Pello blev han "farfar" till alla barnen.
- Vi har haft vår stuga där i byn i alla år. Nu kan vi inte vara där längre eftersom vi bara har utedass och bastun som enda tvättinrättning, säger Kaarina.
Uuno Häkkilä ler glatt och börjar dra vitsar. Äntligen har det kommit några som förstår honom och han vet inte till sig av förtjusning. Ritva försäkrar gång på gång att "jo, reportern kan också finska". Uuno Häkkilä ser imponerad ut.
En annan människa
När en kvinna ur personalen med namnet "Catharina" på sin namnbricka kommer förbi oss där vi har satt oss för att fika i ett dagrum stämmer Uuno upp en finsk slagdänga om ett frieri på Katariinas kammare.
Mitt i sin demens blir Uuno Häkkilä som en annan människa när han blir förstådd och själv kan förstå det språk som talas.
- Att det inte finns finskspråkig personal här mer än ibland gör att pappa berövas en mänsklig rättighet anser jag. Och det handlar inte bara om honom. Det finns många gamla i svenska äldreboenden som inte kan göra sig förstådda eller förstå de andra. Jag menar att det är en fråga som måste börja tas på mycket större allvar än vad som är fallet nu, säger Ritva Mäkiniemi.
Vill starta debatt
Hon tar upp det faktum att Luleå kommun nu är ett förvaltningsområde där minoriteter som till exempel finnarna har rätt till service på sitt eget språk. Hon önskar att Luleå och Boden skulle kunna starta ett samarbete och hjälpa varandra så att alla finskspråkiga i äldreboendena skulle få tala finska och bli förstådda.
- Tänk om pappa drabbas av någon sjukdom och inte kan förmedla det till någon.
Ritva Mäkiniemi vill starta en debatt om gamlas rätt till sitt språk.
- Jag hoppas verkligen att det kan bli en debatt, och att pappa hinner få tillbaka rätten till sitt språk, säger hon.
Innan fotografen och jag tackar för oss får vi följa Uuno Häkkilä till hans rum. Fast han vill följa med sin hustru och sin dotter. Han vill hem.
- Jag är fullt frisk nu. Jag har inte ont någonstans och jag har ingen feber. Nu kan jag åka hem, säger han.
Får en hutt
Ritva Mäkiniemi förklarar på ett omtänksamt sätt att han inte kan följa. Uuno fogar sig och säger:
- Okej, jag kan väl stanna här då.
Ritva Mäkiniemi plockar fram en flaska ur ett skåp i kokvrån och bjuder sin pappa på ett glas konjak.
- Nu ska du få en liten hutt, säger hon.
Uuno Häkkilä ler brett och tömmer glaset.
Han blir kvar i "fängelset" men det känns bättre med lite konjak i svalget - åtminstone en liten stund.
- Tack så mycket för att ni kom och ha det så bra, säger han innan vi går och höjer handen till en avskedshälsning.