Gunnel Holmquist, Boden, har kärlkramp. Enligt läkarintyg från 2018 förvärras symtomen när det är kallt och blåsigt. Hon har sedan tidigare beviljats färdtjänst under vinterhalvåret 1 oktober–30 april, men vill kunna åka färdtjänst hela året.
I fjol lämnade hon in ett nytt läkarintyg där det framgår att Gunnels kärlkramp begränsar gångsträckan och gånghastigheten. Invaliditeten antas bli bestående. Det framgår också att hon har svaghet i armstyrkan och att hon har svårt att använda sina händer och har styva fingrar. Ibland förlorar hon känseln i fingrarna och har då svårt att hålla i saker.
Gunnel Holmquist har nu oftare känning av kärlkrampen jämfört med tidigare. Läkaren bedömer att hon klarar att gå 1 000–1 500 meter, men att kärlkrampen begränsar gångsträckan. Gunnel får känningar om hon promenerar för långt eller för fort. Läkaren bedömer dock att det är en ringa olägenhet för Gunnel att åka kollektivt.
Enligt Gunnel så skiljer sig symtomen inte mycket mellan vinter och sommar då hon har känningar av kranskärlssjukdom även på sommaren.
– Jag har pratat med dem på kommunen flera gånger, men de säger att om jag orkar att gå till bussen så ska jag göra det. Jag har rullator, men är ganska vinglig när jag går. Jag kan som inte gå rakt. Det gör att jag känner mig osäker.
Gunnel Holmquist tillägger att hon kanske orkar att gå till bussen när hon har en bra dag, men att det är för henne som för alla andra, ibland har hon en bra dag och ibland dåliga dagar.
– Har jag ont i bröstet så sätter det stopp. Då kan jag bara gå några steg i taget. Men även sådana dagar måste jag ju kunna ta mig till affären och handla mat. Det är jättedåligt, att jag inte kan få färdtjänst under hela året.
Hon tycker det är orättvist, att inte hon ges samma förutsättningar som friska människor.
– Jag tycker det är roligt att umgås med mina barnbarn och barnbarnsbarn.
Hon har åtta barnbarn och 13 barnbarnsbarn.
– Jag har barnbarn som bor i Sävast. Klart att jag ibland kan färdas med bussen dit, men det handlar ju inte bara om det, jag måste ju också orka att ta mig från bussen hem till barnbarnen. Jag vill inte bara sitta här hemma dag in och dag ut, utan att kunna ta mig dit jag vill. Det är så deprimerande att sitta här ensam. Det känns som att jag är mindre värd.