I vinter har Norrbottens ornitologiska förening tagit initiativ för att kartlägga länets nya häckfågel. Förra året rapporterades det in nio observationer av den skygga fågel. Bland dem återfanns fyra par.
Den vitryggiga hackspetten är betydligt mer vanlig i Finland, där det lär finnas 400 par.
– Nu är "vitryggen" på väg att etablera sig i Norrbotten. Vi vet vilken typ av miljö som den söker sig till. Det handlar om närhet till lövskog och vatten, berättar Berth-Ove Lindström.
Den vitryggade hackspetten är något större än en vanlig hackspett. Längden är upp till 28 cm med ett vingspann på 38–40 cm. Den utmärker sig med sin vita rygg och en trumning som varar längre än andra hackspettar.
I dag handlar det om en rödlistad fågelart. Det moderna skogsbruket uppges vara en orsak, sedan artens naturliga uppväxtmiljöer i gammal lövskog försvunnit.
– Det finns bara tolv kända par i landet och endast ett 50-tal kända individer. De finns längs Norrlandskusten, vid Daläven och i Värmland, uppger Berth-Ove Lindström.
Naturskyddsföreningen och Naturvårdsverket driver projekt för att rädda arten. Det är inriktad på att restaurera "vitryggens" livsmiljöer i samverkan med länsstyrelser, skogsägare och skogsbolag, men också att sätta ut ungfåglar som är uppfödda i avel.
Det är tidig fredagsmorgon i den så kallade skolskogen, norr om Boden. Här har en vitryggig hackspettshona observerats fyra år i sträck. För säkerhets skull har Bert-Ove Lindström med sig en bild på den sällsynta fågel som så många ornitologer drömmer om, men som få fått syn på.
Han såg sin första "vitrygg" i Norrbotten först 2016, trots att han i årtionden vandrat med sin kikare i de norrbottniska skogarna.
– Egentligen var det min fru förtjänst. Plötsligt utbrast hon: "Är inte det där en vitryggig hackspett?" Jag blev så exalterad att jag utbrast i den något ogenomtänkta frasen: "Min kära fru, du har nog aldrig varit mer värdefull." Den där repliken har jag fått äta upp mången gång, berättar Berth-Ove Lindström.
I en glänta i blandskog, några meter från Paglas skidspår, hänger rör med frön och små trälådor med talg eller späck. I 20-25 år har den utgjort ett välkommet tillhåll för alla möjliga skogsfåglar, men även skolklasser.
Berth-Ove Lindström hinner knappt fylla på med solrosfrön innan talgoxar, blåmesar och nötväckor samlas, men någon vitryggig hackspett syns inte till.
Vi tar skydd bakom ett träplank för att inte störa matron. Plötsligt börjar fotografen Pär Bäckströms vänstra arm att darra upphetsat. Ett dämpat smatter avslöjar att en serie bilder tas genom en öppning i planket.
Det visar sig vara en större hackspett, som är betydligt mer vanlig än sin vitryggade artfrände.
Länets ornitologer tror att närheten till den finska populationen kan medföra att den vitryggade hackspetten etablerar sig i länet. I vintern sker vintermatning på 40 platser längs Luleälven och Råneälven. Matningen bevakas av viltkameror och snart också ljudboxar.
– Det gäller att vara alert för "vitryggen" tillbringar bara fem-tio minuter vid fågelbordet. Det har våra viltkameror visat. Vi vet att runtom i länet är det många som matar fåglar under vintern. Vi vill att allmänheten hör av sig till oss eller till Länsstyrelsen om de gjort en observation av en vitryggad hackspett. Det vore värdefullt för vår kartläggning och kan hjälpa arten att överleva.