Gabriella Lihv från Harads föddes som pojke och kom ut som kvinna för tre år sedan. Då hade hon kämpat emot könsdysforin i åratal och mådde så dåligt att hon var beredd att ge upp sitt liv.
Nu har hon kommit långt i sin behandling och brinner för att stötta andra som fångats i fel kön och att gå i Pridetåget är en självklarhet för henne.
– Det är ett kärlekståg som hyllar allas rätt till kärlek och allas lika rätt och värde. Det känns extra viktigt i den tid som råder med mörka krafter som vill få oss att ta flera steg tillbaka och trollfabriker som vill tysta oss, säger 42-åriga Gabriella som går i sitt tredje Pridetåg.
Först på plats på Resecentrum är Lou westman, 17, från Luleå och Charlie Jensen, 18, från Kiruna. De två vännerna är taggade för att gå i Pridetåget.
– Jag har gått i Pridetåg sedan jag var sju år. Då tog mina föräldrar med mig. Det är jätteviktigt att manifestera allas rätt att vara kär i den man vill och att vi alla ska få vara oss själva, säger Lou och får medhåll av Charlie, som planerar att fortsätta festligheterna på Bodensia under kvällen.
Sakta men säkert ansluter allt fler till samlingsplatsen, bland annat ett gäng som representerar Riksteatern. Ann-Sofie Törmä från Pajala och Eva Stenberg, Boden, har precis kommit från paradpysslet i Forumsalen, där de passat på att tillverka pompoms och pryda ansiktet med dekorationer.
– Kärlek är till för alla. Hon, han och hen, säger Ann-Sofie.
Familjen Wizelius är rutinerade Pridebesökare. Ava och Pim brukar för det mesta gå i såväl Stockholms som Bodens tåg.
– Första gången var för nio år sedan. Jag hade inte ännu kommit ut som transkvinna. Jag gick tåget i Stockholm som Ava och det var en enorm frihetskänsla att inte vara ett cirkusdjur för en gångs skull. Jag rev av plåstret inför tusentals människor.
Parets barn Iris och Arn går också i tåget och tycker liksom sina föräldrar att det är viktigt att värna allas rätt till kärlek.
– Det är viktigt att även den som inte är HBTQI-person visar sitt stöd, även om prideparader egentligen inte borde behöva finnas. Tyvärr har vi ganska mycket att jobba med fortfarande. Jag märker själv av diskrimineringen nu när jag söker jobb, säger Ava Wizelius.
Efter Pridetåget fortsatte festligheterna med dans, musik och disko på kvällen.