Under en vecka har regissören Jonas Selberg Augustsén suttit på olika kaféer i Boden med datorn. Nu pågår finslipningen av manuset till nästa långfilm. Samtidigt ser han sig om efter olika inspelningsplatser.
Vägen till filmen har inte varit spikrak. Till en början var han byggnadssnickare, sedan blev han butikssäljare och gjorde karriär. Det var först senare som han kom in på filmens bana.
Det har gått bra för Jonas Selberg Augustsén. Senast fick hans långfilm "Sophelikoptern" fyra nomineringar till Guldbaggen, bästa film, bästa kvinnliga huvudroll, bästa foto och bästa musik. Det blev en, för bästa originalmusik. Kompositören Jan Sandström från Luleå tog glädjestrålande emot den.
– Jag hade hört en intervju med honom i radion, tog kontakt och vi utvecklade ett samarbete kring musiken till filmen, säger Jonas Selberg Augustsén.
I dag är han en etablerad filmregissör med ett produktionsbolag i ryggen. Nu är det dags för nästa långfilm, "Den längsta dagen".
– Vi siktar på att filma här nästa sommar. Det ska bli en fortsättning med minoritetsspråk. Den här gången blir det finska.
I "Sophelikoptern" var det romani och tidigare har språket varit meänkieli respektive samiska.
Den nya filmen ska tilldra sig i en stad av Bodens storlek. Den utspelar sig under ett midsommaraftonsdygn.
– Vi tar fasta på ljuset. Man får följa flera olika karaktärer som inte nödvändigtvis har med varandra att göra. Det som förenar dem är platsen och dygnet. Det gemensamma temat är väl att de har det ganska tufft. Det kan vara jobbigt att må dåligt när solen aldrig går ner.
Själv kunde han sätta madrasser för fönstren och ha öronproppar under sommarnätterna i Norrbotten.
– Man tänkte: men Gud ska fåglarna aldrig sluta kvittra?
Han beskriver somrarna, loven och helgerna hos morföräldrarna i Harads som en bullerbytillvaro.
– Det var en frizon. I Boden fanns kraven och alla måsten, som skolan. Först tog jag bussen varje helg, sedan blev det mopeden och när jag blev 16 tog jag motorcykelkörkort.
Dagarna fylldes med kojbyggande, mopedåkning och fiske.
– Och vi körde mycket cross i skogen. Kusinerna hade lantbruk och vi hoppade i höskullen.
Han gick snickarutbildningen på Björknäsgymnasiet och skruvade gipsskivor när Sävastön byggdes upp. Så sadlade han om och började på klädbutik i Luleå och blev kvar i flera år.
Intresset för litteratur, foto och att skriva fanns med hela tiden.
– Så fick jag kontakt med Stig Dagermans noveller. Det var fösta gången jag började tänka i film. Det var som att det hade legat länge och grott.
Efter en ettårig filmutbildning vid Kalix folkhögskola sökte han in till Filmhögskolan i Göteborg.
– Så jag flyttade ner 2000. Lite överraskande, för det är en skola som är rätt svår att komma in på.
Redan under utbildningen började han med dokumentärfilmen "Trädälskaren" , en berättelse om rotlöshet, inspelad i Harads.
– Det var ett stålbadsprojekt. Blod svett och tårar. Jag jobbade på den i fem år. Det är nog det tuffaste jag har gjort. Det gör man nog bara en gång i livet.
Han livnärde sig på diverse jobb och stipendier. Levde kappsäcksliv i Göteborg, Stockholm och Boden.
Totalt har det blivit tio filmer på tio år, dokumentärer, spelfilmer, långfilmer och kortfilmer.
Hemlösheten är ett återkommande tema.
– Inte bara geografiskt utan också existentiellt. Man träffar ju sällan folk som bor där de är födda och jag kan tänka: vad gör det med oss?
0921- 539 10