Han kom till Boden i oktober 2011. Han kom ensam hela vägen från sitt hemland Afghanistan. Hans familj bor numera i Iran.
När Golam-Hawid Haidari tog studenten den 16 juni tilldelades han Kommun Bodens stipendium. Nu jobbar han som undersköterska i kommunens tjänst.
Varför valde du vård- och omsorgsprogrammet?– Det är en bra fråga. Jag ville gå en utbildning där jag kunde jobba vid sidan om och försörja mig själv och även hjälpa min familj med försörjningen. Dessutom tycker jag om att jobba med människor. Men jag valde den också för att man kan läsa vidare om man vill det.
Första året var svårt, säger han.
– Språket var svårt för mig. Jag kunde inte läsa och knappt skriva på mitt modersmål. Jag var analfabet. Den enda skolgång jag hade hemifrån var tre månader i moskéns skola för att lära mig läsa koranen.
När Golam-Nawid Haidari ska berätta hur han lärde sig svenska börjar han skratta lite generat.
– Jag tittade på Barnkanalen på datorn.
Sedan blir han allvarlig och säger att han noga följde textningen, tittade på Aktuellt och Rapport. Lyssnade och läste.
På frågan om han visste om att han skulle få Kommunals stipendium, berättar han att klassen tredje året fick veta att två av dem kunde få stipendium.
– Det kändes bra i magen. Jag tänkte att det kanske skulle bli jag. Sedan glömde jag bort det. Men jag minns den 16:e juni. Då började det pirra i magen och jag tänkte - tänkt om... Jag hade fått så mycket beröm från mina handledare när jag var på praktik och visste att det fanns en chans.
Så blev det han och på den klassiska frågan hur det kändes, svarar Golam-Nawid Haidari:
– Det kändes bra, jag hade lagt ned så mycket jobb. Men det visar också att om man satsar mycket så får man belöning en dag. Jag kände att jag hade klarat det och att ingenting är omöjligt. Man kan bli vad man vill.
Han vill tacka sina lärare; Anna Lindmark, Marie-Louise Lampa, Anita Åkerlund, Petter Brandlöv och Helena Kiessling.
Känns det som att du har valt rätt?– Absolut. Jag har jobbat inom hemtjänsten sedan 2014. Just nu jobbar jag på ett gruppboende, men kommer att gå tillbaka till hemtjänsten. Jag trivs bra på båda arbetsplatserna, men tycker det är lite bättre inom hemtjänsten eftersom jag varit där längre och känner personalen. Chefen, Marie Gustavsson, är snäll. Hon har alltid stöttat och hjälpt mig.
Han går på en egen schemarad, men har en tidsbegränsad tjänst.
Vad är det som gör att du tycker om att arbeta med människor?– Att kunna sprida glädje, särskilt om någon är ledsen eller på dåligt humör någon dag. Jag tycker om att hjälpa och när jag får beröm får jag extra energi. Då vill man göra det ännu bättre, säger Golam-Nawid Haidari och skrattar.
En gång om året åker han och hälsar på sin familj i Iran.
Saknar du dem?– Jo, men nu är jag van. Jag har varit borta från min familj länge, sedan jag var nio år i perioder.
Han berättar att han vintertid arbetade med att göra sidenmattor som knyts för hand. Vår, sommar och höst var han hemma och hjälpte sin pappa.
Fast ibland, tillägger han, är det jobbigt att familjen bor så långt ifrån honom.
Men de måste vara stolta över dig.– När mamma fick veta att jag fått stipendiet förklarade jag för henne varför och jag skickade stipenidepengarna till henne, eftersom hon har uppfostrat mig på det sätt som gör att jag nu har fått min belöning.
Golam-Nawid Haidari tror och hoppas på att han ska få fast arbete hos Bodens kommun. Han vill jobba åt kommunen.
– Det känns som jag annars skulle svika den. Kommunen tog hand om mig när jag kom hit. Jag vill betala tillbaka så mycket jag kan.
Vad gör du på fritiden när du inte jobbar?– Jag sover, äter och tränar. Sedan brukar jag läsa lite böcker. Just nu läser jag Halvvägs av Fredrik Reinfeldt. Han är min idol. Jag skulle vilja träffa honom någon gång i livet.
Det sista Golam säger innan vi skiljs åt är att man aldrig ska ge upp.
– Det är bara att bestämma sig och arbeta mot det målet.