Grävmaskinsföraren hade kört med skopan uppe när han skulle passera under en balk med vägskyltar. Men det gick inte, utan han rev ned den tunga balken samtidigt som Martina Ruuth på andra sidan gatan titta upp och slogs till marken när hon fick balken i huvudet. Hon höll en liten flicka i ena handen.
Föraren är misstänkt för vårdslöshet i trafik och vållande till kroppsskada, men Martina Ruuth hyser inget agg mot honom.
– Men visst tänker jag: "Faan vad onödigt". Det måste vara tungt för honom också. Det är bara att hoppas att han inte gör om det. Det här beror på slarv, slarv som inte borde hända. Jag hade kunnat dö, flickan jag höll i hade kunnat dö.
Martina Ruuth är född och uppvuxen i Boden. Hon bor sedan 2014 i Stockholm och lever ihop med sin pojkvän Dirk Graham.
Hon jobbar på ett skyddat boende och var den 5 oktober på väg tillsammans med kollegor till en lekpark med några barn.
– Det är ett givande jobb när det går bra.
Hon och de andra gick på trottoaren på vänster sida av vägen och grävmaskinen körde på höger i samma färdriktning.
– Jag hörde hur det small till och följer järnbalken med blicken. Precis när jag lyfte blicken uppåt blev det svart. Jag hann aldrig uppfatta vad som hände.
Därefter har hon enbart enstaka minnesbilder. Hon minns att hon frågade hur det var med flickan. Hon var oskadd, men hade först skrikit och sedan blivit helt tyst.
Andra änden på balken föll på grävmaskinen, vilket var tur annars kunde Martina Ruuth ha blivit fastklämd. Kollegorna trodde först att Martina blivit halshuggen och chockades. De har berättat att de sedan såg att Martina ställde sig upp, men föll ihop igen och blödde mycket kraftigt.
– Jag vaknade till när jag låg på marken, men när jag försökte resa mig gick det inte. Jag ser hur blodet sprayar asfalten när jag andas.
Martina Ruuth berättar att en kvinna på andra sidan gatan som var ute ock promenerade med barnvagn snabbt var framme.
– Hon höll mitt huvud och lade en blöja under min kind. Hon talade lugnade till mig och det gick upp för mig att något allvarligt hänt.
Martina frågade sin kollega om hon skulle dö.
– Jag försökte koncentrera mig på att andas och hålla mig vaken.
Vårdpersonal, ambulans, räddningstjänst och polis kom till platsen. När ambulanspersonalen satte på Martina en nackkrage kände hon att käken var av. Hela ansiktet var krossat.
Hemma i Boden var mamma Eva-Brita Ruuth på jobbet och pappa Janne Ruuth var i Överkalix när de nåddes av nyheten om den allvarliga olyckan.
– Vi förstod inte någonting av vad som hade hänt, säger Eva-Brita.
Känslorna tar överhanden och tårarna rinner. Hennes make hade frågat dotterns chef om Martina levde, men fick beskedet att hon inte visste. Drygt tre timmar senare satt de på ett plan på väg till Stockholm. De hade kontakt med Dirk som kom till sjukhuset innan personalen ens hunnit skriva in Martina.
– Man har ju alltid varit rädd att något ska hända barnen, så händer det, säger Eva-Brita Ruuth.
Martina Ruuth minns inte så mycket av de första dygnen på sjukhuset. Hon hölls nedsövd den mesta tiden, men säger att hon aldrig var rädd för hon visste var hon befann sig. Operationen av ansiktet tog sju timmar.
– I princip var hela ansiktet krossat. De kallar det floating face, eftersom ingenting sitter fast.
Näsan var krossad. Käken var helt av på båda sidorna och i mitten, gommen var helt av. Kindbenen var krossade. Värst var det på vänster sida där det bara var småbitar, uppger Martina.
– De skar från öra till öra och lyfte upp ansiktet, säger hon,
– Jag fick ett bryt när jag hörde det, säger Eva-Brita.
Läkaren har helt enkelt skruvat ihop Martinas ansikte med hjälp av 20 plattor och 70 skruvar.
– När det är kallt ute isar det i ansiktet så att det nästan gör ont. De tror att det ska bli bättre, men det är fortfarande ovisst.
Ögonen klarade sig, men Martina har nedsatt funktion i ansiktet på grund av skadade nerver. På vänstra sidan kunde hon i början inte röra ögonbrynet och läppen följde inte med. Nerverna växer tillbaka, men det kan ta ett par år innan man säkert vet om hon får kvarstående men.
Eva-Brita säger att det var en enorm lättnad när de fick beskedet att dottern inte drabbats av hjärn- eller nackskador.
– I det ögonblicket när jag och Janne satt i anhörigrummet och förstod att hon kommer att överleva fick jag styrka. Det kunde ha gått värre.
Martina opererade också knäskålen, som gått i tre bitar. Hon låg tre veckor på sjukhuset och kände sig mörbultad när hon vakande upp på intensiven.
– Jag förstod att jag inte skulle se vacker ut, men fick ingen spegel av mina föräldrar eller av personalen, men jag tog en bild med Dirks telefon.
Hon hade inte så ont så länge hon fick det hon behövde intravenöst, men när hon skulle börja svälja för egen maskin gjorde det väldigt ont. Munnen var fixerad med hjälp av krokar och gummiband. Martina mådde också jättedåligt på grund av blodförlusten, men fick avbryta blodtransfusionen på grund att hon blev ännu sämre.
– Det hände mycket när jag var på vårdavdelningen. Jag började gå, men fick huvudvärk och yrsel om jag satt upp för länge.
Hennes föräldrar och pojkvännen var där och omställningen blev stor när hon fick komma på rehab. Där hade de besökstid och hon började själv landa i insikten vad hon stod inför. De första två dagarna grät hon hela tiden, men där på träningen träffade hon andra personer, som kanske aldrig skulle kunna gå igen. Det gav henne också nya perspektiv.
Samtidigt tillstötte problem. Såret som skurits upp mellan öronen över hjässan ville inte läka, utan blev infekterat och det rann var. Det är fortfarande inte helt bra.
Tänderna hade också gått sönder. Tre var helt av och rötterna blottade.
– Det var tortyr att få i mig föda. Jag gick ned tio kilo. Efter åtta veckor gjorde jag fem rotfyllningar på tre dagar. De kunde inte börja med tandvården innan käken läkt.
I samma veva började problemen att få ersättning för kostnader av försäkringsbolagen. Hittills har vård och tandvården kostat Martina 43 000 kronor. Hon fick avslag av sitt försäkringsbolag, som hänvisade till att olyckan hänt på jobbet. Hon fick avslag från AFA, som hänvisade till den vållande chaufförens trafikförsäkring.
Det blev ännu en jobbig period och Martina upplever att hon inte är lika stark på att tackla sådana saker längre.
– Jag var superstressad. Jag tycker det är riktigt dåligt att det ska fungera så här, att det är jag som är skadad som ska kräva tillbaka pengar från den person som är vållande.
Av polisen fick hon bara namnet på föraren. Till slut fick hon hjälp av sitt målsägandebiträde, som skrev till den misstänkta chauffören och pratade med hans arbetsgivare.
– De hade ju inte heller vetat något om mig. Det brister i kommunikationen. Nu har jag anmält min skada till hans trafikförsäkring. De ville ha alla originalkvitton, men när jag skulle skicka dem i ett rekommenderat brev så visade det sig att de uppgivit fel adress och när jag ringde dit var hon mycket nonchalant. Hon suckade och gav mig fel adress igen. Det verkade som att de helst velat att jag inte hade kontaktat dem. Ingen vill ta på sig ansvaret.
Eva-Brita tycker inte att det borde få gå till så här.
Men historien är inte slut där. När Martina Ruuth kontaktade Försäkringskassan frågade handläggaren vid första samtalet om hon hade pratat med sin chef och undrade om de planerat när hon skulle börja jobba igen.
– Det fanns ingen känsla för vad jag går igenom. Hon kan inte ha läst mina läkarintyg, utan de har bara fokus på pengar och arbete.
Mycket kvarstår och Martina står inför omfattande tandarbeten. Hon känner sig hoppfull, men tar en dag i taget.
– Jag har lätt för att jämföra med mitt tidigare liv. Jag var väldigt aktiv; cyklade överallt och tränade thaiboxning sex dagar i veckan. Nu kan jag inte göra något av det. Jag har inte samma ork, blir lätt frustrerad.
Hon ådrog sig även en fraktur i handen vid olyckan som läkarna misstog för en stukning så den är felläkt. Än vet hon inte om det kommer ge henne problem. Då kan det bli en till operation.
Martina Ruuth har inte bara fått fysiska men. Tryggheten har fått sig en törn. När hon är utomhus och exempelvis ser en stor lyftkran kommer paniken.
– Jag är på min vakt och försöker skydda mitt ansikte.
– Jag tycker du är jättestark, positiv och stark, säger hennes mamma Eva-Brit och ger dottern en försiktig kram.