Hon och maken Samer Al-Weessi har fyra barn tillsammans. Yngsta sonen Karam, 2,5, är född i Sverige. Kinda, 14, har levt större delen av sitt liv här och har fäst sig vid Sverige. Familjen har vistats i Sverige sedan 2009. Deras tidigare beslut hann preskiberas så de fick ansöka på nytt 2015.
– Vår son är född här och vår dotter kan inte skriva på arabiska bara svenska. Hur ska hon klara skolan om vi återvänder, säger Lenda.
Kindas två äldre bröder, Majd, 23, och Yanal, 21, har också levt nästan halva sina liv här.
– De bor i Luleå där de har sina flickvänner.
Familjen har aldrig haft några pass och Migrationsverket har bestämt efter språktester att föräldrarna kommer från Jordanien dit de även har fått inresetillstånd. Majoriteten av jordanska befolkningen är palestinier och samma dialekter talas på båda sidor om Jordanfloden.
– Vi kommer från Gaza i Palestina dit vi inte kan återvända. Migrationsverket har felaktigt prövat vårt ärende mot Jordanien. Vi kom till Sverige med en förhoppning om att här kunna bygga upp ett liv i fred och säkerhet och har rotat oss här, säger Lenda Al-Weessi.
Familjen fick dock ett nytt avvisningsbeslut i januari 2016 från Migrationsdomstolen som avslog språkanalys och muntlig förhandling. Sista chansen var därefter Migrationsöverdomstolen. Men domstolen beviljade inte en överprövning så tidigare avgörande står fast. Norrbottensmedia besöker Lenda i ”Sams Salong” som hon och maken har driver sedan 1 september. Makarna har åberopat nya omständigheter eftersom de nu kan försörja sig själva.
– Två veckor efter öppnandet i september kommer polisen och bryter upp vår dörr och lyser med ficklampa i vår lägenhet. Min man ligger och sover och de tar honom med sig, säger Lenda Al-Weessi.
Enligt henne har Migrationsverket motiverat hämtningen av maken med att de var rädda att han skulle gömma sig. Sedan en månad tillbaka sitter han därför i förvar i Gävle i väntan på utvisningen tillsammans med övriga familjen.
– Vi har inte levt gömda utan gjort vad vi kan för att samarbeta med Migrationsverket. Jag är kvar och kan inte försvinna någonstans för min flicka behöver gå i skola. Vår yngste son Karam tar medicin mot epilepsi. Vi har även försökt få Migrationsverket att prata med hans läkare och ta hänsyn till det men det vägrar man, säger hon.
Några dagar efter hämtningen fick Lenda kontakt med sin man Samer i Gävle som mår psykiskt dåligt.
– Min man är jättestressad över situationen. För oss kändes det som om vi fått vår självkänsla tillbaka när vi kunde försörja oss själva. Nu kan jag inte arbeta längre men har ändå utgifter som ska betalas.
Migrationsverket har gett familjen ytterligare en tid på sig att ordna alla praktiska saker och nödvändiga papper för att lämna Sverige och Boden. Trots den svåra hopplösa situationen så verkar Lenda Al-Weessi ändå lugn och fattad.
– Jag försöker hålla modet uppe. Jag tycker att vi borde ha tillräckligt stark anknytning till Sverige för att få stanna. Vi har ju ändå levt här i åtta år. Det är en lång tid.
– Jag hoppas att våra svenska vänner kanske kan rädda oss kvar.