Han har över 40 års erfarenhet av arbete mot hundägare och hundar.
Nu driver Åke Naalisvaara ett eget företag där han bland annat genomför utvärdering av problemhundar åt myndigheter, privatpersoner och Svenska kennelklubben.
– Det är helt klart en ökning av antalet problemhundar, och det kan vara väldigt spridda raser. Förra året hade vi tre fall av hundar där vi rekommenderade avlivning. Det var en amstaff, en american bully och en draghund. Men för att kunna fatta de besluten krävs massor av erfarenhet, säger han.
Vi träffar Åke och särbon Anna Jonsson i Gammelbyn, nära Buddbyträsket, strax utanför centrala Boden. Här bedriver de av och till utbildning. Anna har jobbat som väktare och planerna är att hon ska börja inom företaget.
Att det är brister hos hundägarna som är grundproblemet är de tydliga med.
– Hundkunskapen sjunker över hela landet. Det skapar problem som vi inte hade tidigare, säger Anna.
– Vi tvingas ta bort många fina brukshundar som skulle kunna vara samhällsnyttiga, säger Åke.
Vi går ut på gården, där paret genomför olika demonstrationer med Anna Jonssons hund, en malinois som heter Utti och är en skyddshund i väktartjänst.
Vid ett tillfälle busar de med Utti, vid ett annat tillfälle visar de hur Utti beter sig i en aggressiv situation och vid ett tredje tillfälle kommenderar hundföraren en attack.
Gemensamt är att Utti har totalt fokus på hundförarens signaler och direkt avbryter på kommando.
– Man måste stödja sig på lagstöd. Hunden får försvara sin förare. Men man måste kunna styra angreppen och våldsanvändningen. Det är inte så att gemene man ska använda sig av det här. Det är bara i Disney som hundarna kan avgöra om någon är farlig eller inte. I verkligheten är det alltid föraren som ska styra, säger Åke Naalisvaara.
Problem med hundar har kommit i vågor, anser han. Åke hänvisar till sin uppväxt i 1970-talets Gällivare, då författaren Jack Londons bok Skriet från vildmarken, med hunden Buck som huvudperson, var i ropet.
– Då var det slädhundar som alla ville ha. Men de hade inte kunskapen att ta hand om dem, vilket skapade problem. Ett tag var en typ av rottweilerblandning populär i vissa kretsar. En annan tid var det inne bland unga kvinnor att skaffa sig en pitpull, för att rasen anses vara farlig och att det skapar en känsla av trygghet hos ägaren.
– Felet var att de saknade erfarenhet att fostra en hund med de egenskaperna. Blandar man kamplust med social osäkerhet blir det problem. Tror man att hunden bara biter "rätt" människor så får man snabbt tänka om. En annan trend som kommit och gått är varghybrider. Gemensamt är att det är machogrejer, ett slags romantiserande som alltid eskalerar åt något håll. Romantiserandet skapar farliga hundar.
Efter flera allvarliga attacker mot människor i vinter är det muskelhundar och kamphundar som är i fokus.
– Den typen av hundar måste man gå in och styra. De kräver ett fast ledarskap. Tyvärr har det blivit ett fult ord i dag, som vi måste återta, säger Åke.
Han anser att lagstiftningen i Sverige är stark, men att efterlevnaden är svagare.
– Som hundägare är du strikt ansvarig för din hund. Det är bra. Sedan kommer vi till tolkningar av olika ärenden. Vad ska man göra? Vilka åtgärder ska vidtas och när? Hur efterlevs besluten? Där är det mera av ett gummiband. Ibland blir det bara en varning, ingen åtgärd. Ibland kan hundägare enkelt vilseleda myndigheten genom att säga att hunden är avlivad.
I vår granskning har vi bland annat uppmärksammat ett fall där en amstaff helt oprovocerat attackerat och bitit människor vid fyra olika tillfällen i Boden. Kamphundar är avlade för att inte annonsera attackerna i förväg.
– Men det finns även andra raser. Jag har till och med erfarenhet av en labrador. Det är hundar som ligger högt i försvar och lågt i skärpa som beter sig så. Man hinner inte läsa av vad hunden ska göra och den stänger inte av på kommando. De hundarna är farliga och bör många gånger avlivas, men det går ändå inte att säga något ensidigt. Man måste bedöma från fall till fall. Att hunden i Boden fick bita fyra personer innan något hände är anmärkningsvärt, säger Åke Naalisvaara.
– Oprovocerade attacker kan bero på en mental brist hos hunden eller på att hundägaren inte kan handskas med sin hund. I fel händer skulle även min hund kunna vara en farlig hund, säger Anna Jonsson.