Kaylas mamma berättar, att när dottern hade förflyttats till intensivvården träffade hon narkosläkaren som tidigare behandlat dottern på barnavdelningen. "Hon sa att hon hade ringt dit efteråt och frågat hur Kayla mådde och att personalen sagt att hon mådde bra. Om hon hade mått bra hade hon kommit hem."
Minnet av Kayla finns kärleksfullt bevarat i familjen.
– Hennes historia blev inte bara kort. Den fortsätter. Hon räddade andra barn, säger hennes moster, som är med under intervjun med Kaylas mamma.
Båda tycker att den bild Region Norrbotten i pressmeddelande förmedlat inte stämmer med verkligheten.
– Jag vet vad som hände. Jag håller inte med Sunderby sjukhus påståenden att hon dog av hjärtstopp och uttorkning. Det var inte orsaken. Chefläkaren lovade berätta exakt vad som hänt, men säger i stället sådant som ser bra ut för sjukhuset, säger mamman.
Kayla föddes i mitten av januari 2022. Hon dog 5 juni 2023.
– Hon var en jätteglad tjej, som sällan grät. Hon älskade att härma storebror och ville göra allt han gjorde. Hon var alltid glad, men hann inte leva så länge. Det är jättehemskt. Jag saknar henne så mycket. Det gör också hennes pappa och syskon, hela familjen, nära och kära. Kayla var en lycklig flicka.
En dag i slutet av maj hade barnens pappa varit med Kayla och hennes syskon på Smörblommans lekpark, men hon hade börjat må illa.
– Hon spydde, hade diarré och hög feber. Jag började bli orolig, eftersom hon var så blek, säger mamman.
Dagen därpå åkte de till Sunderbyn. Sjukvårdspersonalen på akuten beslutade behålla henne för observation. De fick komma till barnavdelningen och Kayla fick dropp i foten.
– Hon var lite piggare på morgonen och drog bort droppet. De försökte sticka henne flera gånger, men det gick inte. När narkosläkaren kom sa jag att man i Afrika brukar sticka i huvudet eftersom det finns blodkärl där, men de gjorde inte det. Kayla fick i stället vätska genom munnen.
Febern pendlade mellan 38 och 39. Kaylas mamma larmade flera gånger och bad att de skulle ge dottern näringsdryck eller välling.
– De sa nej och att de hade situationen under kontroll. Hon fick saft och vätskeersättning. Kayla tittade på mig med panik i ögonen. Hon saknade helt energi och jag sa att hon behövde sondmatas, men de trodde att hon skulle dra ut den.
Hon ifrågasätter varför de inte ens försökte och funderar på om det kunde gjort skillnad.
Hon var orolig för dottern och larmade igen under kvällen.
– Allt rann rakt genom henne. Jag bytte blöja 20 gånger. Den dagen hon dog var hon helt slut och lila. Jag skickade en bild på henne till mina föräldrar, som blev helt förskräckta. Hon kunde knappt röra sig, blinkade bara. Jag grät och sa till en sjuksköterska att jag trodde att mitt barn höll på att dö. Hon svarade att Kayla såg ut som alla barn med magsjuka och gick.
Mamman kände sig fullständigt hjälplös, upplevde att hon inte blev hörd, att personalen blev irriterad när hon larmade och slutade därför. Hon känner sig nonchalerad och ignorerad.
– Det var ju ingen idé. Det kändes som allt det jag sa inte spelade någon roll för dem. Jag fick ingen hjälp. Jag kommer aldrig glömma nattpersonalen, de kom inte ens in i rummet och tittade på mitt barn. De stod i dörren och sa hej. Om de bara tagit några steg in, sett henne och ringt en läkare...innan allt blev kaos. Så kanske hon hade överlevt.
Kayla spydde och hade fortsatt diarré. Sängkläderna behövde bytas. Hennes mamma berättar att personalen kom in och lämnade nya lakan.
– Jag bar mitt döende barn mot min axel. Hennes huvud hängde som på en trasdocka. Jag fick bädda sängen själv, nattpersonalen brydde sig inte om att hjälpa mig.
Samlad med bruten röst fortsätter hon berätta, tårarna rinner ljudlöst ner för kinderna. När dotterns andning förändrades blev hon jätteorolig.
– Då larmade jag och sa att de måste ta hit en läkare. Han kom, han är jätteduktig, och tittade på henne. Han fick väldigt bråttom. Kayla tog sina sista andetag i mina armar. Jag rusade ut i korridoren och bara skrek.
Läkaren kom och tog över Kayla, hennes hjärta hade stannat.
– Han jobbade på henne och det kom massor av sköterskor. De sprang iväg. Hon hade ingen puls i 30 minuter.
Kaylas mamma berättar att dottern i övrigt var frisk. Det visade undersökningarna på Karolinska sjukhuset som föregick organdonationen. "Personalen där var så närvarande och brydde sig om oss alla."
När personalen lyckats få igång hjärtat, berättar hennes mamma, att dottern var väldigt svag. Hon flyttades till intensiven. Där sa en läkare, som tidigare behandlat Kayla, att hon kontaktat barnavdelning och hört sig för om hennes tillstånd.
– Personalen hade sagt att hon mådde bra. Om hon hade mått bra hade hon kommit hem.
Kayla var knappt kontaktbar när hennes pappa och farfar mötte upp på intensiven.
– Hon öppnade ögonen. Det var slangar och doktorer överallt. De gjorde massor av undersökningar.
Dottern flögs tillsammans med sin pappa till Karolinska sjukhuset i Stockholm.
– När jag kom fram till Karolinska var hon hjärndöd. Hennes hjärna hade fått för lite syre. Hon låg i respirator. Det kändes som "jag lever, men jag lever inte". Det var jättehemskt.
Kayla ligger begravd i Boden. När hennes mamma besöker gravplatsen borstar hon bort snön. Hon tycker det är hemskt att vårdpersonal på sjukhuset inte lyssnade på henne. "Det är viktigt att lyssna på föräldrarna. Jag var jätteorolig, men blev inte hörd. Man får inte som vårdpersonal alltid tro att man kan bättre själv", säger mamman, som har flerårig yrkeserfarenhet av vård och omsorg.
Sorgen är bråddjup, ett öppet sår.
– Livet är i stort sett förstört. För mig, hennes pappa, hennes syskon.
Kaylas mamma grubblar på frågor hon inte får några svar på. Hon kan inte sova. Kayla sov alltid på hennes bröst. När en ny dag ska ta sin början vill hon inte kliva upp, men gör det för att ta hand om barnen.
– Jag hinner inte med min egen sorg.
Till slut tog orken slut och hon är nu sjukskriven. Trots det har hon samlat kraft att berätta vad som hände Kayla, inte bara för sin egen skull, utan för andra barn och deras föräldrar, som upplevt det hon har och känt samma smärtsamma vanmakt.
– Jag känner så mycket ilska mot personalen på Sunderbyn, att de tillät det hända. Sjukhuset har gjort en utredning och chefläkaren sa till mig att de gjort fel, att de inte följt sina rutiner, varit dåliga på att återkoppla till läkare, inte kommunicerat med mig och inte dokumenterat som de ska. När jag begärde ut Kaylas journal stod det mycket lite, fast hon var så sjuk. Det stod ingenting om vad jag bett om, hur orolig jag var och hur många gånger jag larmat.
Kaylas mor jobbar själv sedan flera år inom äldreomsorgen och vet vikten av rutiner för att skapa trygghet kring de gamla.
– Det kändes som att de särbehandlade mig när jag bad om hjälp, men inte lyssnade. Det känns som att de inte tyckte det jag sa var viktigt.
Hon känner ingen tillit till vårdpersonal på Sunderby sjukhus eller vården där. När Kaylas storebror insjuknade med samma symtom som sin syster var föräldrarna kvar i Stockholm. Hans farfar tog honom till Sunderbyn. Han vägrade åka därifrån förrän man undersökt hans barnbarn och tagit reda på vad som var fel. Pojken hade rotavirus.
Kayla blev inte ens ett och ett halvt år. "Hon är en ängel nu", säger hennes mamma, som tror att fler föräldrar har känt som hon. Därför vill hon berätta och säger, att hon talar för alla föräldrar och deras barn som vårdas på Sunderby sjukhus.
Kaylas moster förklarar, att läkarna de pratade med på Karolinska sagt att de inte brukar ha barn på intensivvården som "bara" drabbats av magsjuka.
– De frågade oss vad som hade hänt, och jag kommer ihåg en läkare som bara grät.
Hon är barnskötare och träffar barn med magsjuka på jobbet.
– Jag har aldrig hört om ett barn som dött på grund av det, inte i Sverige.
Kaylas organ donerades till tre andra barn. Familjen har fått veta att de barnen mår bra.
– Hon levde inte länge, men hon räddade andra barn.