Larisa Vesebska, 65 år, från Kiev kom till Sverige för tre månader sedan. Hon är konstnär och målningen hon visar heter "Den första snön".
I mars förra året började de första ukrainarna som flytt undan kriget anlända till Boden. Alla som kunde bevisa att de var från Ukraina fick stanna, men samtidigt har de i nuläget ingen möjlighet att söka permanent uppehållstillstånd i och med att de är här på EU:s massflyktsdirektiv. Trots ovissheten om hur länge de ska stanna kämpar de nu för att skapa sig en tillvaro i Sverige. De som bor i Boden har turen att få SFI-undervisning, något man inte får i exempelvis grannkommunen Luleå.
I Migrationsverkets flyktingförläggning på Kanslihusvägen i Boden bor ukrainare som ännu inte har fått sin kommunplacering.
Rummen ligger i korridorer i flera våningsplan med gemensam toalett i korridoren och dusch längst ner. Migrationsverket står för mathållningen.
Det första som möter en i entrén är en kur med en väktare som kontrollerar att inga obehöriga kommer in.
Nyfikna flockas runt reportern och många vill prata och berätta.
Larisa Vesebska, 65 år, från Kiev kom till Sverige för tre månader sedan. Hon är konstnär och visar gärna upp sina verk. Bland annat har hon tecknat av två av väktarna på boendet.
Hon kan ingen svenska ännu, men skriver in vad hon vill säga i google translate. Det går knackigt att förstå varandra på det sättet. Då hämtar någon en annan av de boende. Roman Kolosar är duktig på engelska och kan tolka.
– Jag har det mycket bättre här än i Ukraina. Folk är så snälla och artiga. De säger hej och är trevliga, berättar Larisa Vesebska via tolken.
Hon tar med oss upp på sitt lilla rum där hon förvarar sina målarfärger som hon tog med sig från Ukraina. Hon håller upp en målning som hon kallar "Första snön".
Alldeles i dagarna ska hon flytta till Kalix och hon ser fram emot det. Men hon har svårt att se att hon kommer stanna i Sverige resten av sitt liv.
– Jag vet inte, jag kommer att sakna mitt hem, så när kriget är slut åker jag nog hem.
Galyna Petrovna, 75 år, har varit här sju månader och väntar på en kommunplacering.
I en annan korridor möter vi Galyna Petrovna, 75 år. Hon har varit här sju månader och väntar på Migrationsverkets beslut om kommunplacering.
– Svenskarna är väldigt bra och snälla och artiga, säger hon.
Roman Kolosar försöker hitta jobb i Boden. Han beskriver huset på Kanslihusvägen som ett ställe där alla väntar på att kunna fortsätta sina liv.
Roman Kolosar berättar sin egen historia också. Han hade redan varit i Sverige i sex år som gästarbetare när Ryssland invaderade Ukraina. Just då befann han sig i Ukraina, men flydde så fort han kunde, redan 26 februari innan det blev stopp för män att resa ut ur landet. Han skulle vilja vara med och försvara sitt land, säger han, men saknar helt militär utbildning.
– Jag vet inte hur man krigar och vill inte åka hem och dö.
Nu försöker han hitta ett nytt jobb.
Roman Kolosar har bara varit här i två veckor och beskriver det som ett väntans hus.
– Alla som är här väntar. På nästa ställe, nästa lägenhet, nästa stad. En del går och läser svenska, en del går på gym eller hjälper till i köket. De försöker göra något för att glömma den dåliga situationen i Ukraina och världen.
Andra jobbar inte, utan är mest på boendet. Det märks att han tycker det är en jobbig situation för landsmännen.
Miaguseyn Kiazimov och Roman Kolosar delar rum med två andra män.
Han delar rum med tre andra män som han inte kände sedan tidigare. De sover i våningssängar.
Rumskamraten Miaguseyn Kiazimov, 67, år har varit här sedan i september. Han har problem med ögonen och väntar på en behandling av läkare.
Han sysselsätter sig om dagarna med att ta promenader till sjön och titta på naturen.
– Jag gillar verkligen Sverige.
Men en sak tycker han är knepig.
– Temperaturen ändrar sig väldigt fort, från minus 22 igår till plusgrader idag.
Han är från Mariupol och när kriget är slut ska han åka hem.
– Sverige är väldigt vackert men vi saknar vårt land.
I korridoren på Kanslihusvägen leker några barn. Andra deltar i ukrainsk skola online.
I korridoren sitter tre pojkar med sina läsplattor. Barnen har möjlighet att gå i svensk skola, men dessa tre följer istället med i den ukrainska skolan online.
Två av pojkarna, Jaroslav, 10 år, och Eugeni, 8 år, är barn till Irina Sakun, 35 år. Hela familjen – hon, maken och fem barn – bor tillsammans i ett rum. Hennes man går och läser svenska men själv tar hon hand om barnen på dagarna.
De kom till Sverige för en månad sedan.
Irina Sakun, 35 år med sönerna Eugeni, 8 år, och Jaroslav, 10 år, tror inte det kommer att gå att få permanent uppehållstillstånd i Sverige.
– Vi såg stridsvagnar, ryska soldater som sköt och hörde explosionerna av bomberna. Vi var rädda för att stanna eftersom vi visste att de ryska soldaterna förberedde en ny attack.
Hon tycker om Sverige men tror inte att de kommer kunna stanna kvar långsiktigt.
– Vi vill gärna tror inte det är realistiskt. Det är så svårt att få uppehållstillstånd och medborgarskap. Vi tänker att vi är här tillfälligt och åker hem när kriget är slut.
Irina Sakun, 35 år med Jaroslav, 10 år, och Eugeni, 8 år, tillhör en av de familjer som bor på Migrationsverkets boende på Kanslihusvägen. Hela familjen på sju personer delar ett rum.