SHOW/KONSERT
ALCAZAR
Western Farm, Boden
Lördag den 26 februari
Jag kan tänka mig att lördagen är en helkväll för schlagerälskande bodensare. Först melodifestival, sedan en buss ut till Western Farm för att parta tillsammans med discopopparna Alcazar. Uppslutningen är bra. Det är svårt att fylla dansgolvet i Crystal Palace, även för en läder- och rosaklädd trio vars låtar snurrat sig trötta på radio de senaste tio åren. Men visst är det mycket folk.
Spelningen är väl avvägda 40 minuter innehållande två extranummer, precis lagom för att publiken inte ska behöva vänta alltför länge på att få gå och köpa öl. Till en början har Alcazar problem med ljudet. Speciellt Andreas Lundstedt klagar ideligen på att sången är för hög och musiken för låg. Första låtarna liknar också mer medioker karaoke än ett artistframträdande. Lundstedt tvingas nästan viska fram melodin. Men sedan ordnar ljudnivåerna upp sig. Alcazar får en andra chans. Ljudteknikern lyckas åstadkomma rätt balans och tryck i högtalarna och armarna åker rakt upp i luften hos publiken.
Alcazars blandning av singback och playback är kostnadsekonomisk och lämpar sig bra för mindre klubbspelningar. På Western Farm hade man önskat sig åtminstone några syntnissar som står i bakgrunden och låtsas spela. Nu liknar Alcazars framträdande stundtals Wallmans salonger, fast med giftigare koreografi, bättre ljus och mer eget material.
Sedan kan man ju inte förneka att radion har indoktrinerat oss åhörare rejält utan att vi har tänkt på det. Till och med jag (och jag är verkligen ingen radiolyssnare eller schlagervrängare) känner igen låtar som Keep On Rockin' och Burning. Jag vet inte om det är ett bra eller dåligt tecken. Jag tror att jag vet vad Alcazar har för åsikt i frågan.
Det är i slutändan trions scenutstrålning och energiska dansande som blir behållningen med kvällen. En äldre kvinna kommer fram till mig och säger att det inte finns någon vackrare människa än Tess Merkel. Jag vet inte om jag kan hålla med. Men det är mycket riktigt Merkel och Lina Hedlund som stadgar upp den lite mer utsvävande Andreas Lundstedt. Framför de förinspelade körerna tycker jag mig skönja habila sångröster hos de två damerna. Och där singbacken kommer till korta, fyller publiken i för fulla lungor.
"Stay the night, won't you stay the night...".
Ja, ni hör ju själva.