Tuppen gal, grisarna är i sina spiltor, hundarna är i boxarna och hästarna går ute i hagen tillsammans med fåren. Dottern Nea, 4 år, dricker saft och äter kakor, medan vi dricker kaffe.
Solen lyser över snön ner mot Hedavan och det är fantastiskt vackert.
Vi sitter i fikarummet på bondgården där Nina Vikström växte upp, strax utanför Boden.
– Pappa hörde av sig en dag och undrade om jag inte ville lösa ut honom, berättar hon.
Men när den här berättelsen börjar bor hon i en by utanför Östersund.
– Mamma fick jobb i Jämtland när jag gick i åttan, så vi flyttade dit.
Hon gick lantgymnasiet, hade träffat sin sambo och fick sin första son när hon var 19 år.
– Vi tog över hans föräldrars jordbruk. När pojken var knappt ett år började jag jobba som lantbruksavbytare.
Sedan följde en intensiv period med småbarn, jobb, inläsning av det sista i gymnasiet.
Så här i efterhand tror Nina Vikström att hjärninflammationen berodde på en rad olika påfrestningar som hennes kropp blivit utsatt för under en kort tid.
– Jag låg hemma i sängen och mådde så illa. Jag åkte till läkaren som sa att jag skulle ta febernedsättande och penicillin. Men det blev bara sämre.
Under samma dag upptäckte hon att hon inte kunde läsa, inte prata och inte gå. Hon hamnade senare på Östersunds sjukhus. Sedan i Umeå.
– Jag hade så fruktansvärt ont i huvudet. Jag fick inte smärtlindring innan de lyckats ställa diagnos. Men de såg att hjärnan svällde med en faslig fart. I Östersund sövde de mig i alla fall.
Det visade sig vara hjärninflammation på grund av ett virus, inte möjligt att behandla. Det gick bara att lindra. Under en period var det frågan om ifall hon skulle överleva.
– De väckte mig ibland för att se hur jag mådde. Orden kom inte. Jag fick papper och penna, men förstod inte vad jag skulle göra med dem.
Då kom tårarna.
Nina Vikström berättar livfullt om sjukdomen och den tuffa vägen tillbaka. Ibland skrattar hon till sina minnen.
På neurorehab hade de bilder som hon kunde peka på.
– Det var skönt att kunna kommunicera. Jag fick lära mig allt på nytt.
Det blev en lång rehabilitering.
– Men jag lät mig inte nedslås.
Efter några månader i Umeå fick hon komma tillbaka till Östersunds sjukhus.
– Då kunde jag gå, men balansen var dålig. Där blev jag i tre månader.
Dagarna var fyllda av träning mot ett självständigt liv.
– Det har varit drivkraften. Att få göra vad jag vill, när jag vill och hur jag vill.
Så småningom provade hon sig fram med olika typer av jobb.
1998 kom hon tillbaka till Norrbotten, hade separerat och träffade senare en man som hon gifte sig med.
Så började hon läsa vid Luleå tekniska universitet. I dag har hon en gedigen utbildning.
Kvar var ett ärr, som förorsakade hennes huvudvärk. Nu har det läkt. År 2000 blev hon friskförklarad.
När så hennes pappa kom med erbjudandet om barndomsgården tackade hon ja.
– Vi har bott här sedan oktober 2012. Och så fick vi Nea december samma år. 2007 hade vi fått en son.
Numera har hon eget företag med gården som centrum. Hunddagis, hundpensionat och de övriga djuren. Profilen är naturunderstödd rehabilitering.
Här har hon i dag flera anställda. En del arbetstränar, andra har arbetsrehabilitering eller arbetspraktik. En del har fått anställning.
–Jag vill förmedla budskapet att det går att bli frisk. Det tar bara olika lång tid. Alla människor har en drivkraft, en vilja att komma framåt. Kämpa på. Ge inte upp.