"Du är inte per definition en dålig eller ond människa för att dina handlingar har varit dåliga, för oftast ligger någonting bakom,” säger Tim Englund.
En natt i början av november 2011 ringde Tim Englund på hos ett par i ett grannhus. Mannen lyckades få ut honom ur huset. Därefter avlossade han ett skott mot det, som tog högt upp intill badrumsfönstret. Ingen kom till skada och han dömdes sedermera för olaga hot.
Här delar Tim Englund med sig av sin historia fram till händelsen i Björns och hur han därefter har lyckats vände sitt liv.
Tim hade mer energi än de flesta andra barn, men säger att de första skolåren var okey. Han har alltid tyckt att matte är kul och gillade historia, svenska och idrott.
Han bytte skola. Där blev han särbehandlad av skolpersonal, vilket gjorde att han kände sig annorlunda på ett negativt sätt.
– Det fick mig att alltid känna mig mycket sämre än alla andra.
Han upplevde att han inte tillförde något som vara bra överhuvudtaget och kände sig oönskad. Tim hittade kompisar som var i samma situation och började umgås med äldre killar, där utanförskapet blev den gemensamma nämnaren.
– Man söker sig till likasinnade och vi blev en grupp. Där kände jag alltid ett behov av att hävda mig i och med att jag var mindre.
Tims spirande intresse för skolan i lågstadiet falnade alltmer från och med mellanstadiet. Han tillbringade mer och mer tid på kompisarnas skolor.
– Det hade kunnat gå bättre för mig i skolan om metoderna hade varit annorlunda. Att tro att det blir bra och att barnet kommer trivas i skolan genom att urskilja en individ i gruppen blir fel till 99 procent.
”Jag kan se att jag gjort en bra resa. Det börjar hos en själv och viljan att göra en förändring, men man måste få verktyg och stöd för att göra det möjligt. Det är inte lätt och det går inte på en natt. Det finns många personer som varit och är basala för den processen ”, säger Tim Englund.
Tim hamnade i dåligheter och för honom började det väldigt tidigt.
– I början, det kanske är fel att säga pojkstreck, men ibland gjorde man det och ibland grövre grejer. För mig har det alltid varit viktigt att bli bekräftad, att jag kan någonting, oavsett om det var något bra eller dåligt. Jag fick det ingen annanstans, absolut hemifrån, men det är inte samma sak. Man vill också bli identifierad utanför hemmet, att man är bra på någonting. Jag försökte därför sticka ut i mängden och gjorde saker som ingen annan gjorde eller vågade göra.
Det var hans tidiga ungdomsår. Därifrån eskalerade det och han hamnade i kriminella kretsar. Tim Englund betonar, flera gånger under intervjun, att det aldrig handlat om att sko sig ekonomisk.
Ju äldre han blev ju mer destruktivt tedde sig hans liv och droger kom in i bilden.
– Jag har sökt kickar. När man får det adrenalinpåslaget, försvinner allt annat. Det blev en flykt, men jag mådde ju inte bra. Det handlade också om hur man blev sedd. Jag har gjort mycket saker, men jag har aldrig gjort något för att vara taskig eller elak. Jag var vilsen. Det blev så fel för jag hamnade i situationer, som jag egentligen inte hörde hemma i. Ju allvarligare och grövre det blev ju mer kände jag att det inte var jag.
”Jag har haft taskigt självförtroende och dålig självkänsla. Därför försökte jag utstråla något annat, men gjorde det på fel sätt,” säger Tim Englund.
Vändpunkten blev skotten i Svartbjörnsbyn 2011.
– Då började det sjunka in, då var jag ändå 17 år, vars jag var på väg. Det var då jag började få en insikt om hur mitt liv kommer bli om jag fortsätter på samma spår. Känslan av att det inte kommer bli bra föddes.
Han dömdes till ungdomsvård och hamnade på Johannisberg i Kalix. Där var han sammanlagt närmare tre år. Tiden där var både bra och dålig.
– När du är ung och blir placerad med personer som har samma problematik så behöver man inte fråga så mycket för man hör ihop. Det är på gott och ont i den åldern. Om man inte har någon insikt om att man är fel ute, utan inställd på att fortsätta, då är det jättedåligt och kan bli ännu värre. Man träffar ju folk från hela Sverige, kan knyta kontakter och lära sig nya saker.
I de kretsarna renderar grövre brott högre status. Tim, som hade börjat att få insikt, stod vid ett vägskäl.
– Jag har alltid haft en ganska bra förståelse för vad som är rätt och fel. Hur dubbelsidigt det än låter så har jag alltid känt empati och aldrig deltagit i att frysa ut någon eller agerat flera mot en.
Då har han istället gjort tvärtom, ställt upp för den som är svagast.
– Det är värderingar som jag fått hemifrån från min mamma, mormor och min mormors systrar. De stod för medmänsklighet. Jag har alltid sett upp till dem och haft den grunden. Jag har alltid vetat vad jag gjort och när det var fel. Samtidigt så var jag väldigt impulsiv och tänkte väl inte fullt ut där och då.
”Man blir formad av sin omgivning och skolan är så pass viktig. Den lägger grunden för en persons liv och då måste det finnas andra arbetssätt än att exkludera en elev. Du behöver inte ha ADHD bara för att du har energi. Det är normalt att barn har det och inget konstigt,” säger Tim Englund mot bakgrund av sina erfarenheten från mellanstadiet.
Tim stod sin mormor Greta mycket nära. Hemma hos henne fann han en fristad och kände sig trygg. Han har aldrig känt sig riktigt bekväm i den typiska machovärlden.
Hans föräldrar skilde sig när han var sex år. De första åren hade han bra kontakt med sin pappa, men det ebbade ut då pappan träffade en annan partner. De hade ingen kontakt med varandra på flera år.
– Just i den åldern behöver man en fadersgestalt. Min mamma gjorde det hon kunde som ensamstående, men jag lyssnade helt enkelt inte, utan gjorde som jag själv ville. Men jag vara inte helt utan manliga förebilder. Jag hade min storebror och framför allt min morbror, Mattias. Han förstod mig.
Hans mamma orkade till slut inte med Tim och hans förehavanden.
– När hon mådde dåligt blev det värre också för mig, för då hade jag ingenting runt eller med mig som var normalt. Jag kände mig ännu mer ensam och jag skämdes.
Han blev en tid fosterhemsplacerad hos morbrodern när han var tolv år. Under det året blev det bättre för han lyssnade på Mattias, som satte gränser.
– Då tyckte jag inte det var jätteroligt, men jag inser nu hur viktigt det är.
Första året på Johannisberg var han på den slutna avdelningen och säger att de fasta rutinerna där gjorde stor skillnad för hans mående. De gav en slags trygghet.
Han flyttade sedan först till utredningsavdelning och därefter till behandlingsavdelning. Där var det friare och han kunde åka till stan med personal. Han gick rehabiliteringsprogram och fick verktyg, som han haft användning av. När han tittar i backspegeln är han övertygad om att det var en helt avgörande tid.
”Man pratar mycket om förebyggande insatser för att barn och ungdomar inte ska hamna fel. Absolut, men egentligen handlar det inte om det finns ungdomsgårdar eller inte. Vi hängde alltid på ungdomsgården, men det gjorde ingen skillnad,” säger Tim Englund.
Månaden efter han kom till Kalix dog Tims bästa vän i en överdos, den 21 december 2011.
– Det hade lika gärna kunnat vara jag. Det påverkade mig jättemycket och det blev sedan inte samma sak att komma tillbaka till Boden.
Han bodde på Utslussen ett tag och trivdes bra, men det gick inte helt smärtfritt. Han hade en kortvarig motgång och förklarar hur lätt det är att falla tillbaka i gamla mönster. Det blev en sväng tillbaka till Johannisberg.
– Genomgående om man tittar på min resa är att jag har fått jättebra hjälp från socialtjänsten i Boden. Åtgärden de sätter in måste vara anpassad till individen och det kräver att de har förståelse för personen. När de har placerat mig någonstans har de haft en tanke med det och de har försökt, att hitta ställen som skulle passa mig bäst. De har varit engagerade hela vägen och det har varit en stor faktor i allting. Man behöver det.
Men framför allt framhåller Tim hur mycket stödet från sambon Johanna, morbrodern Mattias och storebrodern Anders betytt och fortfarande betyder för honom.
– Ingenting hade varit möjligt utan dem.
Efter sista vändan på Utslussen var han på Valbo behandlingshem i Norrköping. Där var det disciplin och krav på att presentera.
– Du måste ha en vilja för att få vara där överhuvudtaget och det är ett jättebra upplägg behandlingsmässigt.
Varje vecka hade de ett ämne som de arbetade kring, väsentliga delar i livet såsom kriminalitet som livsstil, kärlek och relationer.
– Mycket handlade om att våga erkänna för sig själv och se exakt på hur det har varit, utan att romantisera det, och vilka det skadat. Man går också in på vilka konsekvenser det fått för en själv och andra. Mina handlingar har inte bara drabbat mig. Man måste ärligt se på det man sysslat med och att det har skadat så många fler än man kan tänka sig. Många har offrat mycket för mig. Det ska inte förminskas.
Tim förklarar att för honom liksom för många andra bottnar mycket i dålig självkänsla och dåligt självförtroende. Så behandlingen går också ut på att både se sina fina och bra egenskaper. Själv försöker han alltid göra det så bra som möjligt för människor runt omkring honom.
Tim Englund tycker det är motsägelsefullt när kommunen investerar skattepengar på att rehabilitera individer för att de ska kunna bidra, men sedan nekar dem jobb för att de finns i belastningsregistret. Socialförvaltningen tar utdrag vid nyanställningar. Enstaka bötesstraff diskvalificerar inte en person, däremot upprepad brottslighet liksom exempelvis rattfylleri, narkotikabrott, misshandel och stöld. Orsaken är att många grupper av brukare i socialtjänstens verksamhet hamnar i beroendeställning till personalen, som även hanterar vårdtagarnas mediciner.
Han är väldigt hängiven och engagerad i det han tar sig för. Det märks inte minst när han talar om sitt jobb. För väl tillbaka i Boden utbildade sig Tim till undersköterska, eftersom han tycker om att hjälpa andra. Efter utbildningen fick han sommaren 2016 sommarvikariat på hemtjänsten inom Inre Kraft. Där blev han kvar.
– Man gör en faktisk skillnad för någon. Det kan vara små saker, men som betyder så mycket för någon annan. Du gör något som har stor betydelse för en människa här och nu. Det känns bra att få göra det. Ofta är det äldre som har hemtjänst, men även yngre av olika anledningar. För mig handlar det mycket om att jag får ge tillbaka, för utan den hjälp jag har fått hade jag inte klarat det.
Efter några år blev han samordnare. Han ansvarade för att allt fungerade och jobbade även med rekrytering.
– Man jobbar tillsammans med personalgruppen för att våra kunder ska få leva det bästa livet de kan med vår hjälp.
Det är en filosofi han tagit till sig. Nu jobbar han som arbetsledare inom verksamheten personlig assistans.
Många i Boden känner till hans bakgrund i negativ bemärkelse. Han har nekats anställning på grund av sitt belastningsregister även om han skött sig flera år. Hans arbetsgivare gav honom en andra chans.
– Jag identifierar Inre Kraft med att alla ska få chansen att visa att de kan åstadkomma något som är bra. Det genomsyrar vad företaget står för och jobbar stenhårt för hela tiden. Jag har Inre Kraft att tacka för jättemycket, säger Tim, som trodde att han bränt sina broar när han återvände till Boden.
Men han har aldrig velat bo någon annanstans. Det kostade. Tim har klippt banden helt med sina gamla vänner från det förflutna.
– De är fina människor, men ska man ändra något måste man göra tvärtom emot vad man gjort tidigare och då kan man inte umgås lite grann. Det fungerar inte.
Hans resa är en pågående process och Tim tror aldrig att den kommer upphöra. Johanna har en stor del i den processen, framför allt när det kommer svåra perioder.
– Hon har hjälpt mig igenom många olika svårigheter. Hon är en mycket stor anledning till att det funkar för mig.
Inom ett år förlorade Tim först sin mamma och sedan sin pappa, som han återknutit kontakten med. På solsidan finns parets tre-åriga dotter,
– Hon är det bästa som hänt mig. Livet har nu en helt annan mening. Jag vill ge henne de allra bästa förutsättningarna för att hon ska få ett bra liv och en uppväxt hon kan se tillbaka på med glädje. Hon är jätteduktig, säger Tim Englund, en mycket stolt pappa.