Claes Rocklin kommer ut på gården. Han tar i hand och vi pratar några minuter. Sedan öppnar han dörren till garaget, kliver in och sätter sig i en bil från 1922.
En Overland 4.
Det är en av de tolv äldsta bilarna i Norrbotten som finns registrerade hos Transportstyrelsen.
– Willys-Overland var ett ganska känt bilmärke. De tillverkade bilar fram till 1942, men sen gick USA in i andra världskriget och då ställde företaget om till krigsproduktion. Men nu tillverkar de jeepar igen, säger Claes Rocklin.
Hans bilintresse är stort. Oerhört stort.
Han äger en rad bilar. Just den här bilen köpte han i början av 1970-talet.
– När jag tänker efter så var det 1971. Den stod som ett vrak i Niemisel och var anmäld till skrotjakten. Men jag fick den av ägaren. "Ta hand om den", sa han.
Hur fick du veta att han hade den bilen?
– Djungeltelegrafen. Den är effektiv.
Efter att ha hämtat bilen i Niemisel fick Claes Rocklin inleda ett stort renoveringsarbete.
– Den var ett vrak när jag hämtade den, de här bilarna är väldigt bra på att rosta. Det tog 35 år innan jag fick den i det här skicket. När man är färdig så blir det nästan tomt.
Du har flera bilar. Hur mycket tid lägger du egentligen ner på bilarna?
– Det är när man har tråkigt. Då är jag och pysslar i garaget litegrann. Det är en reservplan som jag har. Vissa dagar regnar det eller är svinkallt, då kan man inte vara ute. Då kan jag slinka ner i garaget och skruva på någon pryl och laga till nåt som är trasigt.
– En stor del av tiden går åt till att hitta grejer. Det finns inte direkt några biltillverkare som erbjuder nya grejer. Tack vare internet kan man skicka bilder kors och tvärs. Det gör också att man får många bekanta på andra sidan Atlanten.
Vad får du för reaktioner när du är ute och åker?
– Folk tycker det är kul. De pratade kanske mer på 1970-talet, då levde fortfarande de som hade haft bilarna som unga. Grå-vithåriga gubbar kom fram och kunde säga att de hade haft sådana här bilar en gång i tiden. De har gått hädan i dag. Nu för tiden tycker folk att det är kul att se bilarna. Men det var roligt, tycker jag, att träffa de gamla farbröderna som hade det som sina bruksbilar. De brukade berätta att de hade haft bilarna när de skulle på dans. Nån körde ner i diket någon gång med. Det är kanske dumt att återge, men de körde ju inte alltid nyktra.
Ehm... Hur är det annars att köra de här bilarna?
– Det är kul. Det ger en känsla av frihet när man känner vinden blåsa. Det är ungefär som att åka båt i skärgården.
Vi går in i garaget igen. Där står en Stephen av 1920 års modell. Det är ytterligare en av Norrbottens tolv äldsta, registrerade bilar. Men den här bilen är isärplockad och inte i kördugligt skick.
Inte än.
Men Claes Rocklin ska skruva ihop rariteten.
– Fast det måste gå snabbare än 35 år den här gången..., säger 70-åringen.
Han säger också:
– De här gamla bilarna har en trästomme till kaross. Sedan är det spikat plåt utanpå. Man gjorde så förr i tiden. När man byggde karosser hade man ett gäng snickare som byggde upp ett träskelett. Sedan spikade man på plåten och fyllde skarvarna med tenn. Det är ett hantverk. Ett dyrt sådant också, eftersom det gick åt så många mantimmar.
Claes Rocklin beskriver sin Stephen som "tidernas bil". Han säger att den tillverkades i 25-26 000 exemplar.
– Nu finns det 30 kvar i världen och det här är en av dessa.
– En annan rolig historia är att när man köpte en sådan här bil på gatan i Stockholm 1920 så kostade den då 18 500 kronor. Då fick man med toalettsaker som tvål, tandborste, rakborste och medicinväska. Det låg på insidan av ena dörren.
Claes Rocklin har också en T-Ford från 1922. Även den är en av de tolv äldsta bilarna som finns registrerade hos Transportstyrelsen.
– Den har varit en trogen vän i många år. Jag har aldrig blivit ståendes med den bilen fast att jag har kört den sedan 1978.