Deras barn tog livet av sig
Rolf Jornevald har tre barn. Mariann Jornevald har två barn. De skulle ha fyra respektive tre. Men Rolfs dotter Johanna och Marianns son Stefan tog livet av sig.– Vi måste lyfta bort det tabu som finns kring självmord och förändra vården så att den tar vara på det friska, säger de.
Fotografier och många minnen finns kvar av Johanna och Stefan. Mariann och Rolf Jornevald talar ofta med varandra om det som hände deras barn.FOTO: Bengt-Åke Persson
Foto: Bengt-Åke Persson
- Anmälan är gjord och vi avvaktar resultatet. Vi har inte mycket att säga om det, säger Rolf Jornevald.
- Det som är viktigt är att vi lyfter bort tabuet kring självmord och att vården blir bättre, tillgängligare och tar vara på det friska i stället för att bara fokusera på det sjuka, säger Mariann Jornevald.
Inlagd i omgångar
Hennes son Stefan tog livet av sig för 19 år sedan, 21 år gammal. Det kom som en blixt från klar himmel. Varken mamma Mariann eller någon annan i familjen hade en aning om att han mådde dåligt överhuvudtaget. Han hade flyttat och bodde och jobbade i Bohuslän.
- Han ringde hem samma dag som han dog. Alla i familjen, utom jag, pratade med honom. Ingen märkte något speciellt. Jag var upptagen med bakning. Hade jag vetat att han mådde dåligt skulle jag ha slängt mig på telefonen, säger Mariann.
Johanna hade mått psykiskt dåligt i många år och varit inlagd på psyket i många omgångar.
- Jag vet inte varför hon mådde så dåligt. Hon var en vanlig unge som det gick bra för i skolan och hon hade kompisar. I samband med konfirmationen hamnade hon i religiösa grubblerier. Under de sista åren på gymnasiet visade hon klara symptom på psykiskt illamående. Hon hade bland annat sömnproblem. Då började kontakterna med psykiatrin, säger Rolf Jornevald.
Han påpekar att det var Johanna själv som kontaktade psykiatrin. När hon var 20 år gammal så flyttade hon till en egen lägenhet. Då jobbade hon halvtid inom äldreomsorgen.
Så började Johanna skära sig och ta tabletter.
Efter att ha arbetat ett halvt år blev hon sjukskriven och kunde sedan aldrig återgå till arbetslivet. Hon flyttade runt i Sverige och låg inlagd på psyket på många ställen - Sunderbyn, Umeå, Gällivare och Borås.
- Första gången hon blev inlagd var 2002. Men samtidigt som hon mådde dåligt så var det en väldig fart på henne, till exempel det att hon flyttade. Hon flyttade först till Umeå. Där blev hon sämre.
Från Umeå flyttade Johanna till Borås och en folkhögskoleutbildning. Hon gick där i ett år.
- Under den tiden mådde hon bäst, men hon låg inlagd mycket. Först bodde hon på ett elevhem men där ville de inte ta ansvar för henne när hon skar sig och tog tabletter. Hon fick i stället bo i en familj och där hade hon det bra, säger Rolf Jornevald.
Besked via telefon
Från Borås flyttade Johanna tillbaka till Umeå och den 1 april 2008 tog hon sitt liv på psyket. Rolf Jornevald fick beskedet av en överläkare - per telefon.
- Det var första gången vi i familjen blev kontaktade och då var budskapet att Johanna var död. Jag blev förfärad men inte förvånad, säger han.
Johanna hade lämnat ett avskedsbrev efter sig. Hon skrev att hon inte orkade leva längre, att hon hade haft det bra i sin familj och att ingen skulle känna skuld. Hon bad också familjen att inte läsa hennes efterlämnade dagböcker eftersom de innehöll så mycket ångest.
- Johanna ville hålla oss utanför så mycket som möjligt under alla år. Hon ville inte tynga oss med sin ångest, säger Rolf.
Mariann Jornevald berättar om Johannas stora intresse och goda hand med barn.
- Hon var fantastisk med min dotters barn. De tyckte mycket om henne.
Mariann tycker att psykvården borde inriktas på att fokusera på det friska i stället för att bara se till det sjuka.
- Johanna borde ha fått umgås med barn. Hon hade också en konstnärlig ådra att ta till vara. Hon borde ha fått känna att hon var någon, säger hon.
Dålig tillgänglighet
Johanna hade hoppats på att få en plats i ett behandlingshem men efter lång väntan fått veta att en annan person skulle få platsen i fråga. Hon hade fått beskedet en kort tid innan hon valde att avsluta sitt liv. Hon orkade inte längre.
- Tillgängligheten är för dålig inom psykvården och väntetiderna för långa, säger Rolf Jornevald.
- Och det forskas alldeles för lite på området. Antalet självmord är tre gånger så högt som antalet dödade i trafikolyckor. Ändå forskas det mycket mer omkring trafikolyckor än om självmord, säger Mariann Jornevald.
Att det är närmast tabu att tala om psykisk sjukdom och självmord i vårt samhälle ser de två föräldrarna som det kanske allra värsta i sammanhanget. De önskar att attityden vore lika öppen och naturlig som till fysiska sjukdomar och andra dödsfall. Det skulle göra livet så mycket lättare både för de sjuka och deras anhöriga.
Älskade och saknade
Både Rolf och Mariann Jornevald har själva arbetat inom psykvården i många år. Rolf var inom barnpsykiatrin på Bodens sjukhus i 27 år. I dag är han fritidspedagog i ett korttidsboende för ungdomar med autism. Mariann är mottagningssköterska inom psykiatrin på Sunderby sjukhus.
Båda har stor yrkesmässig erfarenhet av unga som mår dåligt.
- Det finns så väldigt många unga som mår psykiskt dåligt i dag. Resurserna att ta hand om dem är alldeles för begränsade, säger Rolf Jornevald.
Han och Mariann lever vidare med sorgen efter sina barn. De är glada att ha varandra att bolla frågor med. De är ett par sedan åtta år tillbaka.
- Att mista ett barn är det värsta som kan hända. Det är så tragiskt sorgligt, säger Mariann.
Rolf Jornevald påpekar vilken hjälp det är att det finns ett avskedsbrev som i Johannas fall. Stefan lämnade inget avskedsbrev efter sig. Mariann och den övriga familjen har aldrig fått någon förklaring till att han inte ville leva längre. Ingenting tydde på att han mådde dåligt.
- Han måste ha gjort det i affekt, säger Mariann Jornevald.
Stefan och Johanna är båda lika älskade och lika saknade i sina familjer. Men livet måste gå vidare för alla.
- Man kan inte fundera hela dagarna och gräva ner sig. Då kan man fastna och inte komma lös sedan, säger Rolf Jornevald.
Så jobbar vi med nyheter