Tidigt på morgonen torsdagen den 24 februari inledde Ryssland ett offensivt anfallskrig mot Ukraina.
Nataly Shymanska, 30 år från Odessa, berättar att hon vaknade av ljuden från bombexplosioner. Hemlandet var invaderat.
– Alla var chockade. Vi kan fortfarande inte förstå att det här händer nu.
Vänner och landsmän, som är kvar försvarar sig mot de ryska invasionsstyrkorna.
– Vi gör det för vi älskar vårt land, säger Nataly Shymanska.
Hon valde att fly för att hon vill komma så långt bort från Ryssland och Putin, som möjligt.
– För ingen vet vad han kan ta sig till härnäst. Han kan få nya galna idéer. Ingen vet vad man kan förvänta sig av honom.
Hon flydde ensam och anlände med tåg till Polen.
– Det var så mycket folk. Alla flydde och flygplatsen var stängd.
Hon tog sig sedan vidare med färjan från Gdansk och kom till Sverige den 8 mars. På tisdagen kom hon tillsammans med många andra landsmän och barn till Boden och inkvarterades på Migrationsverkets nya flyktingboende på Kanslihusvägen.
Natalys pappa, mor- och farföräldrar är kvar i Ukraina. Hennes mamma är för närvarande i Israel där hon arbetar.
– Jag är fortfarande nervös och mycket stressad. Jag vet inte vad som väntar mig i morgon. Jag följer nyheterna och söker efter information om mina vänner.
Misha Scherbakov, 34, och Julia Antonenko, 32, från Kiev berättar att även de vaknade av bomberna när Ryssland anföll Ukraina och läste på Facebook att ryska styrkor anfallit flera städer. De trodde aldrig att bröder skulle kriga mot bröder.
– Det ryska folket är bra människor, men Putin är galen och har alldeles för stor makt för en person, säger de.
De tog med sig barnen, dokument och samlade ihop allt de kunde få med sig och flydde från staden.
Paret har tre barn som är fyra, sju och elva år. Hela familjen tog sig till Polen med tåg och färjan till Sverige. Kvar i Ukraina är barnens mor- och farföräldrar, morbror med fru och barn.
Familjen känner att de nu befinner sig i säkerhet, men vill återvända när kriget är slut för att det är deras hem och det är där de har sina liv.
Nataly Shymanska har dock svårt att tänka sig att återvända till hemlandet även om kriget upphör.
– Efter att allt det här har hänt tror jag många är rädda för att det kan hända igen och då kanske ännu värre. Då kanske det inte finns tid att fly igen.
Irina Lobanova, 44 år från Charkov, har flytt till Sverige med sin 16-åriga dotter och berättar att när de anlände till Polen hade de vare sig några pengar kvar, mat eller tak över huvudet. En man hjälpte dem. De fick bo hos honom några dagar. Han skjutsade dem sedan till färjan.
– Min mamma är fortfarande kvar i Charkov. Det är väldigt jobbigt för varje morgon, varje dag kommer nyheter om kriget.
På tisdagen kom fruktansvärda rapporter från hennes hemstad, som ligger i nordöstra Ukraina. Regionchefen Oleh Syniehubov sa, enligt TT, till CNN att 65 attacker riktats mot staden, bara under måndagen, och att 600 bostadshus har förstörts.
Hon tackar svenskarna och svenska regeringen för att de hjälper människorna som flytt från kriget där hemma.
– Människor är så snälla som givit oss en plats att bo och mat. Vi känner oss inte längre ensamma i ett främmande land, säger Irina Lobanova.