Vi träffar bybor från Syden och Edet. De är noga med att påpeka att de är positiva till H2GS:s etablering av stålverket i Norra Svartbyn.
– Ingen här är negativt inställd mot det, säger Ingemar Wittikko, Syden, men tillägger, att de känt en oro på grund av att trafikmiljön är som den alltid har varit.
Redan tidigare har det varit mycket trafik efter väg 383.
– Det har helt klart blivit en förändringen i och med att Flarkenvägen är stängd. Jag vet inte om det är gjort någon analys av trafikkonsekvenserna, men det är en faktisk ökning.
Noterbar är även ökningen av den tunga trafiken, menar Ingemar Wittikko.
– Det är många transporter som går med grävmaskiner och annat, som ska ta sig till projektet närmast ställverket framför allt.
Vägen är smal, det saknas vägren och den är kurvig.
– Frågan är inte om det kommer hända något, utan när det kommer ske något allvarligare. Det gör att man har extra koll, att lillpojken inte far ut mot vägen, säger Ingemar Wittikko med tanke på sonen.
Byborna upplever att de glömts bort. Det har varit många träffar i Norra Svartbyn. Själva har de bjudits in till en informationsträff med H2 Green Steel och kommunen i Smedsbyn, men där är vägsituationen annorlunda jämfört med där de bor.
– I Smedsbyn är det 50 kilometer, trottoar, gång- och cykelväg. Så förutsättningarna där är betydligt bättre. Här är förutsättningarna sämre. Hastighet är 60 kilometer, obefintlig belysning och fler enskilda utfarter. Enligt Green Steel kommer toppen på den här trafiken om ett år. De har kanaler in till Trafikverket så det finns tid att kanske sänka hastigheten, få upp gatljus eller göra andra åtgärder, säger Ingemar Wittikko.
Bybor beskriver flera incidenter och att det finns en olust att färdas utefter vägen. För ett par veckor sedan när Ingemar gick till en granne kom två fordon bakom honom. Han gick i snön utanför sidolinjen. Endast den ena bilen höll ut och sänkte farten.
– Det var som att den andra bilisten inte ens uppfattade att jag var på vägen. Då blir man jätteorolig.
Bilens sidobackspegel tog i hans ytterjacka. Pernilla Stenqvist, som har flera hundar, har fått hoppa ned i diket.
– Bilarna kör fort och ofta händer nu att fordon möts. Två bilar kan inte alltid mötas. Nu när två bilar kom från var sitt håll var bilen på min sida tvungen att stanna.
Inte alla förare stannar i en sådan situation, utan kan blåsa förbi i mycket hög hastighet. Även Elisabeth Halvarsson går ofta ned med sina hundar i diket för att undvika att bli påkörd.
– Det är obehagligt när det kommer lastbilar, men jag upplever framför allt att det är bilarna och att hastigheten har ökat. Jag har också varit med om att bilar kör om i samband med att de passerar en.
Bosse Ahlgren påpekar, att barnen i byn som tidigare gick till varandra inte längre får det.
– Vi vågar inte släppa iväg dem. Det är alldeles för mörkt och bilarna ser dem inte fast de har väst på sig. De får bara gå när det är dagsljus. Det är lika illa när vi hämtar posten. Då swishar de förbi baki rumpan på en.
Han tycker det vore bra med en fartkamera i byn och Lars Nilsson efterfrågar fler poliskontroller.
Trafikfaran begränsar livsmiljön. Bybor vågar sig inte längre ut på utflykter på cykel eller rullskridskor mellan byar eller till stan. Så fort det blir en plogkant är det flera som inte längre vågar sig ut på vägen alls.