För två år sedan öppnade asylboendet i byn och i dag är det stängt.
Läs mer: Asylboende öppnas i Gunnarsbyn
Läs mer: Mörk prognos- inga asylboenden 2017
Läs mer: Rullgardinen dras ned för asylboende
Anläggningen stängdes för några dagar sedan fast leverantören Sangkarat har kontrakt till september.
– När allting händer med så kort varsel så känns det ändå någonstans som en chock. Vi visste från början att boendet inte blir för evigt men hoppades givetvis att det kunnat vara längre än så här, säger Jenny Engström, Råne älvdals ekonomiska förening.
Byborna har fått en bra träning i integration under tiden asylboendet funnits i Gunnarsbyn.
– Vi har haft olika samarbetsprojekt och allt har fungerat otroligt bra. Visst känns det trist att det slutade så här men vi får göra det bästa av situationen, säger Engström.
Byborna Gulli Larsson och Gunilla Larsson har haft en nära och speciell kontakt med flyktingarna som de träffat dagligen eftersom båda varit engagerade ideellt på Återvinningen där många av dem fått arbeta. En flyktingfamilj på anläggningen hade två barn som gick i skola. En flicka som går i fjärde klass i Gunnarsbyns skola och en pojke i sjuan på Stureskolan i Boden.
– Det vi hört är att barnet ska skjutsas upp för att gå klart skolan i byn. Familjen bor i dag i en lägenhet i Boden. Vi hade velat att flyktingarna skulle bo kvar här tills skolan slutat, säger Gunilla och Gulli.
De hade önskat att Migrationsverket ordnat ett gemensamt boende när gruppen flyttades så att Gunnarsbyns flyktingar hade fått bo tillsammans någon annanstans.
– Nu fick de inte det. Vi har ingen aning vad som kommer att hända. Vi förstår ingenting av hur avvecklingen sker. Här bussas man fram och tillbaka från det ena stället till det andra stället. De som bor i söder kommer till norr och tvärtom. Helt oförståeligt, säger Gunilla Larsson.
Kvinnorna åkte och besökte Migrationsverket för att lösa boendet i Boden dit flyktingarna placerades på olika adresser.
– Vi är deras trygghet och kanske enda röst. Många hamnade fel och fick byta bostäder vilket vi hjälpte till med.
På frågan hur de känns i dag när de ser det tomma gula huset mitt i byn utan flyktingar blir svaret:
– Tomt. Mycket tomt. Men vi släpper inte kontakten var de än far. Det finns ju facebook och man kan messa eller fara och hälsa på.
De tog själva ett personligt avsked på anläggningen och kramade om flyktingarna vid avfärden från byn.
– Vi har varit mycket med flyktingarna så det känns nästan ännu jobbigare för oss. Vi saknar dem jättemycket.
– För hur det än är och vad alla än säger om flyktingar och asylsökande så har man vänner för livet, säger Gunilla Larsson.