Det är ungefär ett år till nästa val. Karin Liljestrand påpekar att utifrån EU:s fattigdomsnorm så finns cirka 300 000 fattigpensionärer i Sverige i dag.
– Och den siffran växer. Det här är oacceptabelt.
På förbundet har de anställt två utredare. Den ena tittar just på pensionsfrågan.
– Väldigt många blir mycket besvikna när de får pension och frågar sig hur de ska kunna leva på de pengarna, främst handlar det om kvinnor. Förutom att "sköta frisk make i hemmet" så har kvinnorna fått ta ett stort ansvar för barnen och även sina åldrande föräldrar, därför har de jobbat deltid och pensionen blir därefter.
Att "sköta frisk make i hemmet" var något som Karin Liljestrands vän och fackliga kollega Barbro Öberg brukade säga.
– Hon var min tvillingsjäl, jag saknar henne så.
Barbro Öberg gick bort förra året och det var tillsammans med henne som Karin Liljestrand gick in i sin första fackliga strid. Det var i samband med nedläggningen av sjukhusen i Boden och Luleå och flytten till Sunderby sjukhus. Karin Liljestrand jobbade då som undersköterska på IVA, men de fick en ny chef med en bakgrund i den amerikanska sjukhusadministrationen.
– Han ville få bort alla undersköterskor.
Varför?– Jag vet inte, han var kanske rädd att vi inte skulle kunna ställas till svars för misstag. I USA stämmer de ju varandra till höger och vänster, men i Sverige jobbar även undersköterskor under yrkesansvar.
I samband med flytten till det nya sjukhuset mitt mellan städerna beslutades att den lägsta kompetensen skulle vara undersköterskeutbildning. Karin Liljestrand och Barbro Öberg drev att undersköterskorna på IVA skulle vara kvar och vann. Det blev startskottet på ett mångårigt fackligt engagemang. Initialt som arbetsplatsombud och sedan blev hon invald i Kommunals styrelse. Karin var tjänstledig från sitt arbete de sista 15 åren av arbetslivet för att på heltid jobba fackligt.
När hon gick i pension bestämde hon sig för att sluta med alla uppdrag. Det höll i ett och ett halvt år. Hon sa även nej när Barbro Öberg ringde och bad henne bli ordförande i SKPF avdelning 40. Hon föll dock till föga, men tanken var att de skulle hitta en ny ordförande under tiden hon satt. I stället blev hon efter ett par år även distriktsordförande. För tre år sedan valdes hon in av kongressen i förbundsstyrelsen och på den senaste kongressen blev hon vald till förbundssekreterare, vilket innebär att hon även ingår i förbundets verkställande utskott, VU. Det här medför dock att hon kommer sluta som ordförande i SKPF:s distriktsstyrelse.
Som förbundssekreterare kommer hon ha hand om stadgefrågor, sitta med i redaktionsrådet och personalutskottet samt även ansvara för de mässor förbundet ska medverka i . För närvarande sitter hon också med i förbundets äldrepolitiska kommitté och socialstyrelsens pensionärsråd.
Vad hände med att du" inte skulle göra någonting" efter pensionen?– Ja, just det. Min son brukar fråga när jag ska bli pensionär. Men så länge jag tycker att det är kul och andra anser att jag kan bidra till att göra det bättre för pensionärer så fortsätter jag.
Karin Liljestrand säger att hon aldrig hade tagit på sig uppdraget som förbundssekreterare om hon inte hade fått förfrågningar från människor ute i landet.
I hemkommunen Boden splittrar frågan om det nya äldreboendet socialdemokraterna. Själv är Karin Liljestrand kluven. Hon har besökt några olika privata äldreboenden som hon har tyckt är fantastiska.
– På ett boende utanför Nacka med bara dementa har de en anställd som enbart jobbar med aktiviteter för dem som bor där. När vi kom dit möttes vi av doften av nybakt bröd. De hade en stor trädgård där de odlade grönsaker och fruktträd. De tillbringade mycket tid utomhus. Det fanns en stor veranda där de kunde sitta och blicka ut över båttrafiken på sjön. Ett problem var dock personalrekryteringen, eftersom boendet låg en bit utanför stan.
Hon förstår inte varför inte kommunerna kan driva den formen av äldreboenden.
– Jag har svårt att förstå att det går att driva i privat regi med bra kvalitet och samtidigt få en vinst. Jag anser att vinsten ska gå tillbaka till boendet eftersom det är skattepengarna som används.
Hon bedömer att en orsak är att det är så många chefer och så mycket administration inom offentlig sektor.
– Man behöver folket på golvet. När det var pensionärsråd och patientråd på Sunderbyn sa de att personalstyrkan hade ökat och när jag frågade hur många av de nyanställda som jobbade med administration var det häften.
Karin Liljestrand uppger att det behövs många fler äldreboendeplatser.
– Nu finns bara särskilda boenden och de som beviljas plats där lever i genomsnitt bara sju månader efter att de flyttat dit. Det behövs en mellanvårdsform.
Hon ser fram emot att komma igång med det nya uppdraget och tycker det ska bli riktigt spännande. Snart ska hon ha planeringsdagar med VU. Då kommer hon få veta mer vad som förväntas av henne. Hon anser att det är viktigt att den som arbetar vet vem som ska göra vad och varför.
Vad har du fått ditt driv ifrån?– Det måste vara min uppväxt. Vi hade det fattigt, men en stark mamma. Jag tycker att mycket är väldigt orättvist och lärde mig hemma att ingen är värd mer än någon annan. Jag sätter mig aldrig i en underposition, utan kliver fram.
Flera har frågat om hon kommer att flytta till Stockholm nu. Förra perioden bodde alla i VU i huvudstaden. Men Karin Liljestrand tänker inte flytta dit.
– Nu är vi två i VU som kommer utanför "människobyn".
Fotnot: SKPF står för Svenska kommunalpensionärernas förbund.