Det är få förunnat att bli hundra år gammal. Och det är ännu färre som får uppleva den aktningsvärda åldern och samtidigt vara klara i tanken.
– Men jag hör inte så bra. Och nu har jag också fått svårt att se, säger 105-åriga Berna Nordström.
Det hindrar henne inte från att hänga med i vad som händer i omvärlden. Bland annat har hon alltid haft ett stort hockeyintresse, något hon delar med många andra i sin familj.
– Om Luleå Hockey har värvat en ny spelare så har mamma koll, berättar yngste sonen Harry Nordström.
Berna Nordström är förmodligen Luleå Hockeys nu äldsta levande supporter. Ja, kanske rentav den äldsta supportern genom tiderna.
– Jag tycker om sport och ishockeyn har jag alltid följt. Men jag har inte kanalerna som sänder Luleås matcher. Sedan är synen lite för dålig i dag, säger hon.
På väggen i hennes lägenhet på äldreboendet Ågården i centrala Boden sitter diplomet med hälsningen från kungen som kom i samband med hennes 100-årsdag. Nu firar hon sin 105-årsdag.
– Inte tänkte jag väl att jag skulle bli så här gammal, säger hon.
Hon föddes 1917, mitt under första världskriget och samma år som den stora oktoberrevolutionen i Ryssland.
– Men jag minns inte så mycket från den, säger hon med glimten i ögat.
Berna Nordström bodde hemma i Unbyn ända fram till hon hade uppnått den aktningsvärda åldern 100.
– Jag bodde i samma hus som jag föddes, men efter att jag hade fyllt hundra blev det för tungt. På slutet hemma i Unbyn fick jag hjälp med matlagningen. De kom dit med färdig mat. Och så fick jag fin hjälp från pojkarna med en massa annat, säger hon och ser på sönerna Ture och Harry.
Litteratur och korsord har varit två intressen som följt med henne många år. I dag finns det hjälpmedel så att hon kan lyssna till böcker när synen inte är lika god längre.
– Jag är väl inte så bra på att tala. Att prata och berätta. Jag har nog alltid haft lättare att uttrycka mig i skrift, säger hon.
När det är dags för en promenad till lunchrummet drar hon själv rollatorn intill sig. Sedan låser hon hjulen med de två handtagen. Hon reser sig utan hjälp och går sedan med beslutsamma steg genom korridoren.
– Benen bär mig men utan den här skulle det inte gå, säger hon och ler mot sin rollator.
Hon berättar att hon arbetade på Vidmans lanthandel i Unbyn. Det var en riktig gammaldags lanthandel där man expedierade kunderna över disk.
– Vi hade det mesta. Spik, hästskor och mat. Ja, det mesta. Saltsillen låg i tunnor som man sedan plockade upp med en tång, berättar hon.
Under andra världskriget var det ransonering på en rad olika saker.
– Då kom människor till affären med ransoneringskort som man fick klippa, säger hon.
Under kriget ingick hon också i civilförsvaret där hon tjänstgjorde i telefonväxeln i Unbyns telefonstation.
I dag är det återigen oroligheter ute i världen och hon skakar uppgivet på huvudet när det förs på tal:
– Jag tänkte att man inte skulle behöva uppleva det här igen. Man trodde att mänskligheten hade blivit klokare.
Sedan tillägger hon:
– Jag känner väl inte någon oro för egen del. Jag är ju så gammal. Utan mest för andras skull.
Födelsedagen kommer att firas på Ågården. Då får hon besök av sina två söner, åtta barnbarn och sex barnbarnsbarn.
– Det ser jag fram emot, säger Berna Nordström och ler.