Anna Grenholm är förste komminister i Bodens pastorat. Hon är krigsplacerad som bataljonspastor och blev för första gången inkallad till I 19 på måndagen. Där blev hennes första uppdrag att på måndag kväll i fält hålla en minnestund för kompaniet, som den omkomne deltidssoldaten tillhörde. Han omkom när hans bärgningsbandvagn gick genom isen i en bäck på natten under övningen Vintersol.
– Det blev en liten minnestund ute i skogen. De hade skottat upp och tänt marschaller överallt. Det var oerhört värdigt och mycket fint. Vi höll en tyst minut och jag höll en kort minnesstund. Det är en så obeskrivligt tragisk situation att man saknar ord. Jag lutade mig mot den värme och det kamratstöd som fanns mellan dem.
På tisdagen höll Anna Grenholm en minnestund för hela bataljonen, cirka 500 man, ute på ett fält. Förbandschefen överste Mikael Frisell höll ett tal och tillsammans höll man sedan en tyst minut.
– Jag brukar tänka om ord att de ska fånga det som hänt och hur vi mår. Egentligen räcker de inte till. Vid dödsfall vill jag också berätta om minnen. Jag säger aldrig några ord som inte har förankring i mig själv. Det skulle bli ihåligt. Men jag tänker också på vad orden betyder för dem som lyssnar. Det är lite som att plocka dem med en pincett. De ska vara äkta.
Anna Grenholm nämnde den omkomne kamratens unga ålder. Han blev bara 23 år.
– Han var för ung. I sorgen kan man känna saknad, vanmakt och förtvivlan. Till och med kanske ilska. Mitt i allt det kan det också skimra till något minne. Han var så glad att vara en del av Försvarsmakten. I hela spektrumet av alla känslor så finns det också en tacksamhet att soldaterna fått träffa och fått betyda så mycket för varandra.
Hon framhöll vikten av att stötta och finnas till för varandra.
– Ena stunden kan man vara stark och nästa svagare. Jag blev så tagen av kamratstödet. Befälen talade också om att våga visa känslor och prata med varandra. De tryckte på det.
Förbandschefen talade om den ovärderliga insats som den omkomne soldatens kamrater gjorde för att försöka rädda honom.
Anna Grenholm tillägger att även hennes ord tryter, att de inte alltid räcker till, när det är så sorgligt.
Tillsammans med garnisonspastorerna Staffan Klingert och Helge Stålnacke fanns Anna Grenholm tillgänglig för personalen.
– Vi fanns tillgängliga på olika sätt till det vi behövdes för. När jag ser medmänskligheten som finns efter en tragedi så visar den att man vill göra något ljust och gott. Det ger mig hopp, att medmänniskan finns i oss att ta hand om varandra.