Det är den 10 augusti 2015. Klockan har precis passerat 22.00. Platsen är Johannisbergs ungdomshem Sävastgården. Björn jobbar nattskift när det blir tumult på en av avdelningarna. En av de intagna har "kaosat". Björn och en kollega beger sig mot rummet för att lugna ner situationen.
När de kommer fram är allting sönderslaget. Stolar, bord och säng, ingenting är helt. Björn och kollegan ska enligt rutinerna föra den intagna till ett avskiljningsrum för att personen ska lugna ner sig. Kollegan går in först och det är när Björn vänder sig om för att se så att det är tomt bakåt, att ingen är i vägen när de ska föra ut den intagna, som det händer.
Några snabba sekunder som kommer att förändra hans liv. Björn blir plötsligt överöst med knytnävsslag.
– Det bara smattrade mot nacken och bakhuvudet. Rejäla knytnävsslag, berättar han.
Först känner han bara av smärtan från slagen, men efter två-tre timmar kommer en tilltagande huvudvärk. Björn får rådet att åka till Sandens hälsocentral för att få incidenten dokumenterad.
Första utlåtandet från vården är att det är "någonting muskulärt".
Januari 2024 är huvudvärken fortfarande kvar.
– Jag har den dygnet runt, året om. Jag är inne på nionde året med ständig huvudvärk, säger Björn.
Om man följer den numeriska skalan för smärtskattning som används inom vården så ligger Björn som lägst på en trea eller fyra. När huvudvärken är som värst en 10, högsta möjliga på skalan. Det är då kräkningarna kommer.
Den här veckan har Björn startat högst upp på skalan med svår huvudvärk och kräkningar tre dagar i rad.
Efter överfallet var Björn under flera år sjukskriven i omgångar från jobbet på Sävastgården. Till slut sa han upp sig.
En av anledningarna var att arbetsmiljön hade förändrats till det sämre. Våldet hade eskalerat.
– Man fick slåss med ungdomarna var och varannan dag. Jag kan knappt räkna till hur många spottloskor jag fått i ansiktet eller sparkar och slag i ryggen och mot huvudet. Både med och utan tillhyggen, berättar Björn.
Han fortsätter:
– Samtidigt hade jag den här fruktansvärda huvudvärken hela tiden. Jag orkade helt enkelt inte fortsätta där.
Björn berättar om de återkommande besöken på hälsocentralen och sjukhuset. Alla metoder han prövat för att kunna leva ett normalt liv igen. Men varken värme, kyla, massage, akupunktur, botox, smärtblokader eller ström har fungerat.
Inte heller den där jättedyra migränmedicinen som han fick med spruta i magen varannan vecka gjorde någon skillnad.
Skadan syns inte på röntgen.
På vård- och friskvårdsföretaget Hermelinen i Luleå fick Björn höra att han har traumautlöst huvudvärk, liknande som hockeyspelare kan få efter hjärnskakningar på grund av tacklingar mot skallen.
Björn tar i dag fem olika tabletter varje dag mot sina problem. När det var som värst tog han 14.
– Till slut sa jag ifrån, jag kunde inte fortsätta ta en hel näve piller varenda gång, det kändes ju helt galet, säger han.
Flera läkare har pratat med Björn om sjukpension men det vill inte han. I ett försök att komma tillbaka har han arbetsprövning på Boden hockeys kansli.
Har du gett upp förhoppningen om att få hjälp från vården?
– Jag har väl inte direkt gett upp, det känns mer som att vården gett upp om mig. Det känns som att de behandlat mig som en het potatis. När man inte vet vad man ska göra för att hjälpa mig så har man skickat mig vidare till någon annan.
Björn bor i centrala Boden tillsamman med sambon Camilla och dottern Maja. De har från första parkett sett Björns dåliga dagar och de dagar som varit ännu sämre. Hur han tvingas välja bort aktiviteter och hur det påverkar hans sociala liv.
– Du blir ju så isolerad när du har de där veckorna som är så fruktansvärt dåliga, säger Maja och tittar på sin pappa.
– Du har missat min uppväxt eftersom det här startade när jag var 14 och nu har det gått över åtta år. Det har hänt mycket i mitt liv under de åren, och du har ju nästan missat allt.
Dagen före intervjun skulle far och dotter gå på hockey tillsammans men det fungerade inte eftersom Björn låg och kräktes. Samma sak var det några dagar tidigare när morfar fyllde år.
– Vi är en familj men Björn är inte alltid fysiskt en del av den. Vi kan aldrig räkna med att vi kan göra saker tillsammans och när vi måste lämna honom hemma med sina kräkningar får vi dåligt samvete, säger Camilla.
Trots år av smärta känns framtiden, trots all,t inte lika nattsvart längre.
– Jag är grymt tacksam över att jag äntligen fått en fast läkare på Sandens hälsocentral som är jätteduktig. Tidigare har jag kommit till flera olika läkare och behövt berätta om mina problem om och om igen. Att nu äntligen ha samma läkare hela tiden är absolut en ljusning i livet.
Vad hoppas du på just nu?
– Tänk om man fick en vecka utan huvudvärk, bara för att kunna ladda batterierna.