Helena Fjellström, 41, ingick i 145 hemvärnsunderrättelsekompani från Östersund. Natten den 25 mars 2019 klockan 00.44 körde ett stridsfordon 90 över det tält i Granträsk, Överkalix kommun, där hon låg och sov. Hon dog omedelbart.
Alexander Fjellström, då 18 år, fick en fullständig chock när det hände. Det har varit en jobbig tid, men det värsta är förbi. Den bottenlösa sorgen har han tagit sig igenom, men när det är födelsedagar och helgdagar gör den sig påmind.
– Det är inget man glömmer, så är det ju, och det är klart att jag tänker mycket på det som hänt, men det är inte längre ett störningsmoment. Jag tror mycket på perspektiv.
Saker han inte kan göra något åt väljer han att se, som de är.
– Jag blev uppfostrad på ett fantastiskt sätt och den lyckan har jag med mig hela livet.
Det Alexander saknar mest är alla små konversationer han och hans mamma hade, alla små saker.
– Vi hade en öppen relation, jag och hon. Vi pratade om allt och ingenting. Sådant som mor och son kanske inte talar om i vanliga fall. De samtalen saknar jag mycket.
Vad som än händer tänker han framåt. Det är hans drivkraft tillsammans med att han vill göra sin mamma stolt.
– Det kan man använda till exakt allting.
Han har fått en muntlig redovisning av Försvarsmaktens och Haverikommissionens rapport om olyckan. Nu har han även läst Arbetsmiljöverkets åtalsanmälan. Utredningarna ger olika perspektiv.
– Försvarsmakten pratar väldigt mycket om olyckliga omständigheter, medan Haverikommissionen beskrev vad som hänt, men gick samtidigt lite runt det.
Han tycker det är bra att flera utrett olyckan, eftersom det inte är det lättaste att utreda sig själv.
– Då blir det rättvist och jag tycker Arbetsmiljöverkets utredning är bra. De ifrågasätter saker. De beskriver inte bara vad som hände och varför. De pekar på olika punkter för att förbättra framtiden på riktigt. Det är det bästa, säger Alexander Fjellström och håller med om att utredningen gör det obegripliga mer begripligt.
När det gäller skuldfrågan har han svårt att se att det som hänt är någons fel. Det accepterade han i ett tidigt skede efter olyckan.
– Det är ingen individs fel, men det finns många små pusselbitar i hela bilden som hade kunnat lagts dit bättre.
Spaningsgruppen där Alexanders mamma ingick menar han bara gjorde sitt jobb.
– De gömde sig och skulle inte synas. De gjorde sitt jobb väldigt bra. Stridsvagnsbesättningen sökte skydd och letade efter det bästa stället. Det var två grupper som såg samma bästa plats och det är då något sådant här kan ske, fast det inte ska kunna ske. Jag har förståelse för det, men det är svårt att ta in, säger Alexander Fjellström.
Han tycker att Försvarsmakten har tagit sitt ansvar gentemot honom som anhörig.
– Det är svårt att ta hand om någon som precis förlorat sin mamma. Det finns ingen regelbok, men de gjorde det väldigt bra. De gav mig de möjligheter som de kunde och tog hand om mig.
Fortfarande gör de honom delaktig. För ett par veckor sedan var han med på medaljeringen under Veterandagen. Han har ännu kontakt med ett par personer i Boden, som han tycker är helt underbara, och det är Lisbeth och hennes kollega Ingegerd. De har även hälsat på honom.
Det är främst Lisbeth han vänt sig till. De pratar med varandra med jämna mellanrum och har knutit ett livslångt band.