Det är full rulle i Simon Laitis matstudio och delikatessbutik Hemmagastronomi när vi från NSD kommer strax före öppningsdags på onsdagen. Surdegsbrödet är bakat. Nu är det matlagning inklusive tillverkning av ätbara smycken (!) som gäller.
Anton Wikberg har en provanställning här från oktober i fjol till april i år. Han hoppas på en fortsättning sedan.
Han gick ut hotell- och restaurangprogrammet i Luleå gymnasieskola med toppbetyg: 2 mvg, 23 vg och 6 g. Detta trots funktionsnedsättningen adhd som yttrar sig som hyperaktivitet och koncentrationssvårigheter.
Hade kompisar
- Jag var på praktik här hos Simon Laiti. Innan jag återvände hit i oktober hade jag jobbat på många andra restauranger i Luleå, bland annat på Olivers och båten BBB.
Han beskriver sin utveckling från tiden på dagis till dags dato.
- Personalen på daghemmet hade berättat för mina föräldrar att jag inte kunde sitta still, inte vara tillsammans med de andra barnen och inte vara med på samlingarna. Jag var inte som ett "normalt" barn. Mamma och pappa hade själva länge funderat över vad det var som gjorde mig annorlunda jämfört med andra.
- Jag har en minnesbild från när jag var kanske fyra år och en dagisfröken kom in till ett rum där jag var alldeles ensam och bad mig komma ut och umgås med de andra. Samtidigt minns jag att jag hade några bra kompisar.
Ganska busig
Anton blev utredd på Gammeläng i Boden och fick sin diagnos. Med den följde medicinering i form av centralstimulerande medel. Anton har också haft en elevassistent genom större delen av sin skolgång.
- Under låg- och mellanstadiet var jag ändå ganska busig, allmänt orolig skulle man kunna säga. Jag slog sönder en dator på mellanstadiet kommer jag ihåg. Värst var det i fjärde klass när vår lärare var sjukskriven och det kom nya vikarier hela tiden. Det blev en oro som påverkade hela klassen, inte minst mig med mina speciella problem. Jag luggade kompisar, förstörde en tjejs suddsamling och drog en linjal över fönsterrutorna så det tjöt.
Hyllar lärare
- Jag fick byta medicin några gånger. En sort gjorde att jag blev orolig och fick svårt att sova på nätterna.
Han hyllar en lärare som han hade i femte och sjätte klass: Han krävde disciplin, var hård men rättvis. Anton berättar om en speciell händelse som blev en vändpunkt till det bättre för honom.
- Tillsammans med den läraren som var så bra hade vi en potatisodling i Gäddvik. En gång hade han lagt potatis på en presenning i en skolsal. Jag trampade på potatisen med skorna på. Läraren blev rosenrasande. Jag blev jätteledsen, ångerfull och skamsen. Han fick mig att inse att jag skulle sluta jävlas. Under resten av min grundskoletid var jag inte alls lika vild, säger han.
Utan elevassistent
I åttonde klass fick Anton Wikberg klara sig utan elevassistent.
- En månad in på läsåret började min elevassistent plugga och han blev borta resten av året. Det kändes som att hela min värld rasade. Han hade varit min trygghet. Jag kunde alltid fråga "hur gör jag nu?", framför allt i matte som jag hade svårast med behövde jag honom. Jag minns att mina klasskamrater hade sagt till mamma att jag inte var samma Anton som när jag hade assistent.
- När jag började i nionde klass tyckte rektorerna att jag inte alls behövde någon assistent längre. Det var jobbigt men jag fick slutbetyg i alla fall.
Största vändpunkten
På gymnasiet fick Anton Wikberg elevassistent igen. Han berättar att rektorerna och lärarna där hade ett helt annat och mycket bättre sätt att arbeta än rektorerna och lärarna i grundskolan.
- Jag vill höja dem till skyarna. De tog till sig vad man hade för svårigheter och begränsningar och gav hjälp tills man lyckades.
Stödet och det faktum att han fick hålla på med mat som är hans passion gjorde att gymnasiet blev hans allra största vändpunkt till det bättre.
- Det var självklart för mig att välja hotell- och restaurangprogrammet.
På egen hand
Anton valde fyraårigt i stället för treårigt gymnasium för att kunna ta det något lugnare. Under det fjärde året blev hans elevassistent uppsagd och han fick klara sig på egen hand igen.
- Men då hade jag vuxit så mycket som person och blivit så pass självständig att det gick bra ändå.
Han berättar om ett betygssamtal med köksläraren under tredje året.
- Han sa att han inte kunde ge mig mvg utan ett vg med stort plus i kanten. Men det som jag minns mest var att han sa "jag tror att du kommer att bli nästa stjärnkock i Luleå".
Att bli stjärnkock är Anton Wikbergs mål. Han drömmer om att en dag kunna öppna en restaurang som låter tala om sig i hela världen i handelsträdgårdens gamla lokaler i Björsbyn. Innan dess tänker han sig att han ska arbeta på andras fina krogar i Sverige och utomlands.
Han trivs väldigt bra på Hemmagastronomi.
- På morgnarna bakar vi bröd. Tisdagar och torsdagar lagar vi husmanskost som vi säljer i butiken. Vi har också matlagningskurser och vanliga middagar. Hemmagastronomi är mer fin middag än vanlig lunchrestaurang. Det är mat i toppklass gjord på toppråvaror, och det är precis vad jag vill hålla på med.
- I butiken säljer vi fantastiska charkuterier, ostar, olivoljor, kaffe, te, choklad, lakrits och mycket annat.
Anton Wikberg köper själv med sig en tapasbricka varje fredag.
- Den innehåller bland annat ost, kex, parmaskinka, salami och lufttorkat nötkött, säger han.