När de två forsränningsbåtarna lade ut från badplatsen i Mårdsel, var det fortfarande flera timmar kvar tills en flagga skulle halas till halv stång i byn Holmsvattensel, flera kilometer nedströms.
Det var en vacker dag, mors dag, med rejäl försommarvärme i luften. Snösmältningen hade de senaste dagarna accelererat och vattnet letade sig ut i Råneälven.
Vårfloden var ovanligt kraftig, vägar hade svämmat över och folk vid älven beskrev vattenståndet som "extremhögt".
Sju personer satt i varje flotte. Den första biten var det lugnt, innan man kom till de dånande forsarna. Det finns en film på händelsen, som senare visades i Nordnytt och TV4.
Bilderna visar hur deltagarna skrattar och tjoar i båtarna. Det är ett gäng vänner och bekanta, som är ute och har jättekul på Råneälven.
Det är innan de kommer till klippan under ytan i Grenholmsforsen.
Badplatsen i Mårdsel. Det var här forsfärden startade. Här är vårfloden lägre än den var då. Sten Nilsson minns olyckan. FOTO: GÖRAN STRÖM
20 år senare står Sten Nilsson, 81, och räfsar vid Träffpunkten i Mårdsel.
Han fyller skopan på en gul traktor med gammalt gräs, ris och döda löv. Bara några meter bort strömmar älvens mörka vatten och Sten Nilsson visar var badplatsen är, där forsfärden startade.
Minnet av söndagen 28 maj 1995 är tydligt.
Sten Nilsson hade åkt ner för att hälsa på sin mamma i Boden då radions nyhetssändning fick honom på helspänn.
– Först sa de på radion att det var ungdomar från Mårdsel. Då snurrade det mycket i huvudet. Men det var ju människor från hela älvdalen, säger Sten Nilsson.
Han körde hemåt från Boden. Vattnet stod högt intill vägen.
Sedan kom han till Holmsvattensel. Där bland de röda husen intill älven var omfattningen av katastrofen tydlig.
Holmsvattensel. Här samlades allting upp efter olyckan. Flaggan var hissad i topp, för det var Mors dag. Men den halades till halv stång. FOTO: MAGNUS PEHRSSON
De 14 personerna på väg mot Grenholmsforsen hade flytvästar och paddlar. Alla hade fått en säkerhetsgenomgång av de två forsrännare som styrde båtarna. Då sällskapet lade ut i Mårdsel fick deltagarna testa att paddla och följa forsrännarnas instruktioner.
Bakom företaget stod några unga män, som var i färd med att starta kommersiell forsränning. De hade bjudit med sig intresserade vänner och bekanta till forsfärden, som skulle vara den första i vad som skulle bli en tradition – att sätta igång säsongen med en kompisfärd.
Först kom båtarna till Långforsen. Det var inga problem. I den rapport som senare skulle komma från haverikommissionen, rapport O 1995:3, beskriver överlevande att båten kändes trygg och att forsrännarna verkade behärska situationen.
Forsrännaren i den första båten hade erfarenhet av Grenholmsforsen. Han hade åkt här ett år tidigare. Den här gången gick den första delen av forsen också bra, men sedan gjorde älven en krök.
Det han såg framför sig fick honom att skrika att alla skulle paddla – allt vad de orkade.
Valsen i Grenholmsforsen, med ett mindre vårflöde. Det som mötte forsrännarna var en vals som inte gick att ta sig igenom. FOTO: GÖRAN STRÖM
De två grå båtarna åkte rakt emot det som på fackspråk kallas en vals.
Det är den "våg" som uppstår i anslutning till en sten eller en klippa, då vattnet passerar över hällen nära vattenytan. Om det blir djupt precis efter stenen så uppstår en underström, och det skapas en roterande vattenmassa, där vattnet närmast ytan snurrar motströms.
Den stora valsen i Grenholmsforsen var tjugo meter bred med en höjd som var klart högre än tidigare år. Det blev tvärstopp för den första båten, som kantrade. Alla kastades ur.
Forsrännaren i den andra båten kämpade för att komma vid sidan av valsen, men det gick inte. Båten åkte in, vred sig, sjönk tillbaka och kantrade.
Forsen hade vågor på upp till två meter. Det var fem grader i vattnet. Och cirka två kilometer tills det kom lugnare sel och bakvatten.
En av båtarna efter olyckan. Båda kantrade efter att ha sugits fast i valsen i Grenholmsforsen. Sedan flöt de flera kilometer nedströms. FOTO: BENGT-ÅKE PERSSON
Det finns flera berättelser om vad som hände sedan. Om hur en av forsrännarna räddade en kvinna, om hur ett vittne larmade 90 000 på sin mobiltelefon och om hur omöjligt det var att simma ut ur forsen till land.
Alla medier rapporterade omfattande om tragedin, som av en del jämfördes med Estoniakatastrofen, fast i miniatyr.
Räddningspersonalen upprättade en sambandscentral i Holmsvattensel, där flaggan halades. Det var här allting samlades upp. De överlevande, de omkomna, räddningstjänst, bybor, journalister, poliser och vårdpersonal.
Fem män och tre kvinnor drunknade. Det rådde inga tvivel om att allt var en tragedi, en olyckshändelse. Men det blev ett rättsligt efterspel, som slutade med att de två forsrännarna dömdes till villkorlig dom för vårdslöshet i sjötrafik och vållande till annans död. Tingsrätten hade friat, men hovrätten fällde på grund av att männen inte hade rekognoscerat sträckan och använt våtdräkter.
Svante Öberg arbetar som kyrkvaktmästare i Gunnarsbyn. Kyrkan blev en naturlig samlingsplats för många sörjande. I dag har många gått vidare, men minnet gör fortfarande ont. FOTO: GÖRAN STRÖM
Svante Öberg står bredvid en vilt flammande brasa på udden vid kyrkan i Gunnarsbyn. Han är kyrkvaktmästare och har samlat ihop ris för att bränna i det lätta regn som bildar växande cirklar på älven bakom honom.
– Det går inte att förutsäga en tragedi. Den bara kommer, säger han.
Han är från Sundsvall, men bor sedan länge i Niemisel och var anställd i kyrkan då olyckslarmet nådde Gunnarsbyn. Han minns exakt.
– Det är ungefär som Palmemordet. Alla vet precis vad de gjorde, säger Svante Öberg.
Kyrkan och församlingshemmet blev en samlingsplats en lång tid efter olyckan. Dåvarande kyrkoherden Karl Fredriksson var ett starkt stöd för många, minns Svante Öberg.
– Jag tycker att människorna här har stöttat varandra, säger han.
Gunnarsby församling har ungefär 700 invånare i dag. De åtta människor som drunknade i forsolyckan hade alla kopplingar till älvsbygden. De kom från Överstbyn, Gunnarsbyn, Boden och Råneå.
Regnet tilltar. En bit från kyrkans ingång, med älven som bakgrund, står minnesstenen som restes efter olyckan.
"Till minne av dem som omkom i Grenholmsforsen" står det.
Svante Öberg var med och reste stenen.
– Den är ett sätt att visa aktning. Det var bygdens människor. Man kan påminna och samtidigt visa respekt och vördnad, säger han.