Personen
Längtar du tillbaka till tiden i hetluften som förbundskapten?– Nja, jo.., lite.. Men ändå inte så mycket som man kan tro. När det drar ihop sig till världcup i Ruhpolding, Antholtz, Oslo, och framförallt OS och VM då kan suget komma ibland, och tanken slår en att det vore kul att vara där.
Du gick hem hos folket i stugorna med dina ibland tuffa och raka uttalanden i TV..? Hur ser du på det i efterhand?– Ja, så var det kanske...Jag är faktiskt en person som tillåtit mig att vara tuff och rak , egentligen i allt jag hållit på med, och det är lite min personlighet. Men det är klart att man stött på patrull ibland, det ska man inte sticka under stolen med. Men idrotten är hård och har flera olika sidor. Man måste man våga och ställa krav, men även erkänna när något inte är bra.
Var du lika populär hos de aktiva idrottarna?– Det tror jag inte... Det handlar om roller även om idrottarna förväntar sig beslut. Som kapten har man både idrottens styrelse, och inte minst de viktiga sidoorganisationerna, som Sveriges Olympiska Kommittén , SOK, att ta hänsyn till, och då kan det bli beslut om kanske är mindre bra för idrottarna ibland., Men jag var i skidskyttet i 14 år, och hade jag gjort för mycket fel gentemot idrottarna hade nog tiden blivit kortare..
Vilket är ditt största ögonblick som idrottsledare?– Jättesvårt. Nånstans är det första stora ögonblicket som jag hade inom skidskyttet starten på allt. Det var när jag och Kalle Grenemark hade hand om juniorlandslaget (1999) , då vi vann stafettguldet på junior-VM, och det var otippat. Så klart är OS-gulden som Anna-Karin Olofsson och Björn Ferry tagit givna höjdare. Sedan tycker jag att Helena Ekholms revansch när hon tog VM-guld i distanstävlingen efter att inte lyckats i OS. I storm satte hon alla träff i skjutningarna och vann överlägset. En grej som sticker ut är också när vi tog mixedstafettguldet på VM i Antholtz med Helena Ekholm, Anna-Karin Olofsson, Carl-Johan Bergman och Björn Ferry i laget. Då hände något man sällan tänker på i en individuell idrott. Hela laget, tjejer och killar, blommade ut,
Du har också givit ut en memoarbok efter kaptenskarriären. Kändes det viktigt?– Javisst , men i efterhand kan jag tycka att jag inte skulle ha haft så bråttom, utan skrivit mera. Men det kanske kommer en bok till...(skratt). 500 böcker som jag lät trycka gick i alla fall åt på tre månader, finns inga kvar.
Har du lämnat idrotten helt?– Nej, inte alls..! Jag sitter med i förbundets elitidrottsråd, och jobbar även lite åt den internationella skidskytteunionen. Vi är ett gäng gamla ledare från Mellaneuropa, och jag, Development Group, som fyra gånger per år bjuder in nationer som inte " är så mycket på banan" till träningsläger ute i Europa. Sedan är det mycket media och andra som ringer, men jag bestämt mig för hålla en låg profil, nu när jag lämnat. Sedan har jag också fortfarande jättemycket kontakt med Wolfgang Pichler.
Du är förvaltningschef på kultur -, fritids- och ungdomsförvaltningen. Din viktigaste uppgift där?– Ojoj..Jag kan väl säga som så att med den erfarenhet jag fått både från försvaret, och mina idrottsliga gärningar så känns det som jag fått en bred kunskap som jag vill förmedla i jobbet. Det jag sysslar med mest är vara en form av koordinator för den organisation på skilda områden som jag har. Min stora grej just nu är att skapa strukturer och strategier tillsammans med politiken så att vi kan jobba mer långsiktigt än tidigare.
Trivs du som administratör?– Egentligen administrerar jag inte så mycket. Jag vill vara ute och röra på mig, och jag måste ju synas på den här arbetsplatsen. Vi har 50 anställda, idrottsanläggningar, bibliotek, försvarsmuséet. Jag försöker vara ute, pejla av, hur funkar det..? Då ser jag ibland också saker som behöver göras och förändras.
Vad kan bli bättre i Boden på dina områden?– En hel det. Men vård, skola, omsorg kräver mycket kostnadsmässigt . Vi vill ha mycket på kultur och fritidsområdet, men samtidigt måste man besinna sig. När det gäller idrottsarenor och annat tror jag mycket på föreningsdrivna anläggningar där eldsjälar får utveckla, men att kommunen kan vara med och stötta ekonomiskt. Samtidigt har vi nog det ganska bra här. Jag kan ta ett exempel från elitidrottsrådet där Tommy Boustedt sitter. Han berättar för mig att de har ett jätteproblem i Stockholm så att en träningstid i en ishall i Stockholm för ungdomar 10-12 år delas på tre lag. I det perspektiveet har vi det mycket bättre i Norrbotten.
Du jobbade tidigare som VD på Boden Arena? Hur utvecklas den arenan?– .Arena Fastighets AB, som är ett bolag i kommunkoncernen äger nu arenan, och sedan hyr förvaltningen arenan av bolaget. Det är en bättre och ekonomiskt fördelaktigare situation än tidigare. Nu skiljer sig inte arenan från andra anläggningar som vi har.
Vad säger du om svenskt skidskytte i dag, och de unga norrbottniska damstjärnorna?– Både Hanna Öberg och Anna Magnusson är fantastiskt duktiga och bildar grunden för ett härligt svenskt stafettlag. Kanske är de inte mogna för medalj redan i vinterns OS, men till OS 2022 tror jag Sverige kan ha det bästa damlaget någonsin. I det laget lär då också Hannas talangfulla lillasyster Elvira Öberg finnas med.
Hur mycket bodensare är du på skala ett till tio?– Närmare tio... Jag är ju född och uppvuxen i Skellefteå, har många vänner och mina föräldar där. Men jag har bott i Boden mer än mitt halva liv och även om jag har svårt för att bestämma mig om jag ska heja på Luleå eller Skellefteå i hockey, så om Boden skulle spela ishockey, fotboll eller handboll mot Skellefteå så hejar jag förstås på Boden.
0920 – 26 29 75