Min morfar Frans Abrahamsson bröt upp ett nybygge vid Rebnisjaure tre mil härifrån. Det var så ensligt att de bara träffade på andra människor på våren och hösten när samerna flyttade förbi. Jag brukar tänka på det när jag kör helikopter däröver med turister eller på andra flyguppdrag.
I Vuoggatjålme däremot fanns en statlig fjällstuga där vägfarare fick ta in på väg till Norge, och därigenom passerade det mer människor. De for över gränsen för att handla förnödenheter som inte fanns i Sverige, särskilt vintertid då Bottenviken var frusen. När den tidigare arrendatorn dog 1922 flyttade mina morföräldrar med sina sju barn och alla husdjuren hit och började arrendera gården mot att de serverade mat och värmde upp lägenheten åt vägfararna. Här är jag uppvuxen.
När jag var sju år skulle jag börja skolan i Jäckvik. Jag hade nästan aldrig varit hemifrån. Min morfar rodde mig över sjön och så gick vi ner till nästa sjö och åkte båt i ytterligare ett par timmar tills vi kom fram till gården där jag skulle inackorderas. Sedan fick jag inte åka hem förrän till jul. Det låg ju bara några få mil bort, men det fanns ingen väg och inga snöskotrar eller andra fordon.
När jag var 17 år dog min pappa och jag blev någon sorts försörjare här. Jag fick skriva till kungen och begära dispens för att få köra jeepen och snövesslan som vi hade. Vi ville köpa lös marken och börja med turism, men lantbruksnämnden var inte intresserad av turism. De enda yrkena som räknades var skogsarbetare eller gruvarbetare. Besöksnäring var något för folk som inte dög till något annat ansåg man i Arjeplog. Min mor och jag kämpade i 30 år och vi uppvaktade till och med regeringen eftersom vi trodde på turismen som enda möjligheten.
1975 invigdes vägen över till Norge och även hit drogs det väg. Då äntligen fick vi köpa marken och kunde starta turistverksamhet här.
Jag trodde inte att något av mina barn skulle stanna i Vuoggatjålme. Idag driver min son stället. Jag blev ju kvar här hela livet, men jag har haft det bra.