När vi kliver ur den gula trucken som transporterat oss längst ner kliver vi på växtrester som är miljontals år gamla.
Genom tiderna har de pressats samman till brunkol, grunden till hela gruvindustrin i östra Tyskland. Några miljoner år till så hade det blivit stenkol - men istället kommer det snart brinna i ett av regionens tre kolkraftverk.
Längst ner i dagbrottet är luften varm och ganska stilla. Ibland yr lite koldamm upp och irriterar ögonen. Själva markytan glänser, som vore det metall.
Johannes Bieder arbetar med säkerhetsfrågor på Vattenfall och är fackligt aktiv. Han visar oss runt på gruvområdet.
- Det här är den finaste brunkolen i Tyskland, säger han, frasar sönder ett stycke brunkol i handen och fortsätter.
- Det är ganska fascinerande att man till och med kan se årsringarna i en del av det material som kommer fram. Det är gamla träd som stod här för miljoner år sedan.
På vägen ner har vi passerat kilometervis av rullband som fraktar kolen från brytning till lastning. Kolen snurrar vidare i produktionen i ungefär samma hastighet som vår gula truck.
På ett omfattande järnvägsnät fraktas den sedan vidare till antingen något av regionens kolkraftverk för bränning eller för vidare förädling till exempelvis briketter.
För att hålla gruvan torr pumpas miljontals kubikmeter grundvatten upp. Det renas sedan och pumpas ut i vattensystemet i omgivningen. Själva kolen håller ungefär 50 % fuktighet, som sedan tas ned till 10 % genom torkning före förbränningen.
Tom Rabenan är 30 år gammal och tredje generationens gruvarbetare. Hans arbetsplats är den 500 meter breda transportbryggan - en maskin som hans farfar var med och byggde.
Maskinen är världens största rörliga, mekaniska konstruktion och togs i bruk 1972.
De senaste elva åren har Tom arbetat som mekaniker, och när NSD träffar honom sitter han med kollegan Ulrich Scholta i en av den gigantiska konstruktionens hytter. Ulrich kör “grävmaskinen” och har så gjort i 37 år.
- Arbetet har blivit mycket enklare senaste åren. Nu har vi datorer som visar profilen där vi gräver och hur långt vi kommit, förklarar Ulrich Scholta.
Transportbryggan rör sig cirka 500 meter framåt per år, och dess uppgift är att skala bort det översta lagret mark som täcker själva kolådran.
Från den ena sidan till den andra transporterar maskinen det översta lagret jord, som sedan används för att fylla igen gruvan när kolet tagits upp. Sedan följer återplantering och skapandet av ett helt nytt, människotillverkat, landskap.
Totalt utvinner Vattenfall cirka 90 000 ton brunkol ur dagbrottet. Varje dag.