Gunnel Lindström, 56 år, Luleå: "Det började en morgon när jag var 17 år. Jag skulle dra fingrarna genom håret men en massa släppte och blev kvar i händerna. Jag sprang tillbaka till sängen för att kolla kudden och även där låg tesar av mitt långa, svarta hår. I hårbotten kände jag tre fläckar, inte så stora. Men, det slutade med läkarbesök där jag ordinerades någon slags hårolja att smörja hårbotten med. Fläckarna växte så småningom igen och sedan dröjde det tio år till innan jag började tappa hår på nytt, då på bakhuvudet. Jag hade just sluta amma mitt första barn när det tog fart. Då fick jag tips om att söka mig till hälsohemmet i Svanstein och där hittade de lite brister vad gäller vitaminer och mineraler, så jag fick råd kring det. Men ingen specifik diagnos kunde ges och fläckarna växte igen även den gången.

Så gick det tjugo år till, det var 2008, och jag kom hem efter att ha jobbat helg här på teatern. Jag satte mig ner, trött, och drog händerna genom året. Då kände jag fläckar återigen. Den gången växte de aldrig igen men läkarna kunde till slut ge mig en diagnos. Jag har alopecia vilket leder till håravfall.

Jag minns den dag jag bestämde mig för att på något vis försonas med det hårlösa. Jag tog beslut om att raka mig helt och hållet på huvudet, och det blev en befrielse. Nu låg inte problemet längre i mina händer, utan kanske mer i betraktarens. Det kan vara lätt för mig att säga som var rätt så gammal när håret började falla av helt och hållet. Jag hade en trygghet i mig själv och kunde se att håret verkligen inte var det centrala i livet.

Egentligen har jag aldrig varit direkt intresserad av hår. Jag har inte identifierat mig så starkt med just håret. Men det är klart, kylan blir tuffare och man måste skydda sig mer. Däremot blir det lättare bära mössa när man inte har hår. Man ser ju ut exakt likadan ut före man haft den på sig som efter.