Ett lugn vilar över kasernområdet som ligger inbäddat i bländande vit snö. Här fanns jägarregementet K 4 som lades ned 2004. Kvar blev jägarbataljonen som i dag består av yrkessoldater och officerare, totalt cirka 200 heltidsanställda. De värnpliktiga är också tillbaka, och när vi besöker bataljonen har årets 40 rekryter precis kommit tillbaka från slutövningen som varat i 17 dygn.
Efter år av nedrustning är nu politikerna beredda att satsa mera pengar på försvaret. Framtidstron märks också vid jägarbataljonen. Till sommaren ska 130 värnpliktiga rycka in, samtidigt är målet att yrkesofficerarna ska bli fler.
I händelse av krig organiseras förbandet som 193. Jägarbataljonen och består då av närmare 500 personer. Uppgiften är att spana och slå ut viktiga funktioner hos en motståndare.
– Det vi är extra duktiga på är strid på djupet, bakom fiendens linjer, i ett område där motståndaren äger kontrollen, berättar major Björn Eliasson, stabschef.
VI träffar Jesper och Erik, yrkesofficer respektive blivande yrkesofficer.
Jesper kom till Arvidsjaur 2008 för att göra värnplikten. 2012 tog han anställning som yrkesofficer och är i dag löjtnant, med ansvar för att leda och utbilda en pluton.
– Jägartjänsten har alltid varit lockande. Kraven på att prestera som individ har lockat hela livet, det får man utrymme för här, säger han.
Erik började med grundutbildning vid bataljonen 2013 och tog sedan fast anställning som soldat. Nu går han en förberedande officerskurs.
– Det är den psykiska och fysiska utmaningen som lockar, att få tillhöra en organisation som är större än en själv, jobba i en liten grupp och lära känna folk väl under utbildningen. Det är mycket givande, säger han om sitt yrkesval.
Kraven för att bli jägarsoldat och kanske så småningom officer är tuffa. Det krävs speciella egenskaper för att klara tjänsten, men förbandet har fler sökande än vad man kan ta emot.
– Nästan alla har ett intresse för friluftsliv och att röra på sig och träna sin kropp, gärna också av att använda huvudet. Folk som är fysiskt och psykiskt starka i lagom kombination gör jägarbataljonen till det unika elitförband vi är, säger Jesper.
Självständighet, kreativitet och professionalism betonas också. Det krävs viljestyrka för att orka fortsätta att jobba och göra rätt saker när det är 30 grader kallt.
– Eftersom vi inte har några artilleripjäser, flygplan eller fartyg att bygga verksamheten kring så blir individen oerhört viktig. Vi lägger mycket energi på att utbilda våra soldater och officerare. Det är dem det kommer att hänga på i slutänden, säger Björn Eliasson.
***
Jägarbataljonen ska kunna sättas in i hela landet. Ett förändrat säkerhetspolitiskt läge har inneburit nya uppgifter, exempelvis har förbandet deltagit i flera övningar på Gotland.
– Tidigare verkade jägarbataljonerna i norra Sverige, egentligen längs gränsen österut. Gotland var inte aktuellt för oss för 30 år sedan för då hade vi våra krigsuppgifter på en geografiskt bestämd plats, säger Björn Eliasson.
Arktis är ett annat potentiellt konfliktområde. Övningar i Nordnorge ger jägarbataljonen viktiga erfarenheter. I bergsterräng svarar bataljonens bergspluton för spetskompetensen. Vid Herculeskraschen i Kebnekaisemassivet 2012 var plutonen först på plats och hittade de första vrakdelarna. Efteråt återkom personal ur jägarbataljonen under flera års tid för att röja upp. Sammanlagt togs 35 av 40 ton skrot ned från glaciären.
2016 störtade ett postflyg utanför Ritsem, även den gången blev det en uppgift för jägarbataljonen att röja upp på olycksplatsen.
– Det har visat sig, inte minst i samband med insatsen vid Kebnekaise, att vi faktiskt är ledande i Norden när det gäller förmågan att verka i sådana områden, säger Björn Eliasson.
Jägarbataljonen genomför också underrättelse- och säkerhetsoperationer i Sverige.
– Jag kan inte ge några detaljer, men det innebär att vi spanar mot det som skulle kunna påverka Sveriges intressen. Jag vill inte måla upp något skräckscenario, men det förekommer saker i Sverige som allmänheten inte känner till, säger Björn Eliasson.
Från politiskt håll talas det allt oftare om en ökad hotbild mot Sverige.
Hur påverkas man av det som militär?– Det är kanske inget man ligger sömnlös för på nätterna, men det är klart att det är allvarligt. Det är också viktigt att svenska folket inte skyr Försvarsmakten utan att man vill komma hit och göra sig behövd. Det är en fantastisk arbetsplats för det finns verkligen utrymme för alla typer av människor, säger Jesper.
Internationella uppdrag är också en del av jobbet. I december förra året kom Jesper och Erik hem efter sex månader i Mali, en oroshärd där svenskar tidigare skadats.
– Alla som åker ned är medvetna om att det finns en hotbild. Man får resonera med sig själv och sina anhöriga om vad man tycker det är värt och vilken risk man är beredd att ta för att göra världen till en bättre plats, säger Jesper.
I Mali blev de beskjutna med artilleri och granatkastare av olika rebellgrupper. Minor utgjorde också ett hot.
– Det blir en psykisk påverkan som man själv måste tackla. Sedan är Försvarsmakten och jägarbataljonen duktiga på att erbjuda stöd om man skulle behöva det, säger Jesper.
Deras uppfattning är att utlandsuppdragen inte avskräcker, snarare tvärtom.
– De som söker sig till jägarbataljonen är ofta lite äventyrssugna, i en positiv bemärkelse. Det är väldigt få av soldaterna som inte vill åka utomlands. Man får se delar av världen som man troligtvis aldrig skulle ha sett annars och jobba med människor med en annan bakgrund, både militärer och civila. Klart att det finns en fara i det hela, det är baksidan. Men de flesta upplever att det positiva överväger, säger Jesper.
Erik tycker att tiden i Mali var lärorik och gav ett kvitto på att de saker han lärt sig fungerade. Precis som hemma gällde det att anpassa klädseln efter klimatet. De psykiskt påfrestande upplevelserna gav nya insikter.
Tillbaka i Sverige bestämde han sig för att söka officersutbildningen. Får han välja så föredrar han nog ändå hemmaterrängen, även om det i ett skarpt läge skulle handla om att strida bakom fiendens linjer.
– Jag känner mig bekväm med att vara i skogen. Jag kan ju jämföra med Mali där vi var mycket i fordon. När man sitter i ett fordon och granaterna börjar smälla, då föredrar jag hellre en gran.