Birgitta Edquist växte upp i Robertsfors i Västerbotten och blev tidigt "hon som spelar" på orten. Det började med en leksaksflygel. Vid sju års ålder blev hon den yngsta deltagaren på en dragspelskurs. Sedan följde pianospel i kommunala musikskolan.
- Vi hade inget piano hemma. Jag övade hos min kompis Kristina. Vi spelade ofta fyrhändigt.
Vid tolv års ålder fick hon ett eget piano. Det var ett stort ögonblick.
- Det var så nära magi som man kan komma. Jag hade inte veckopeng eller eget rum, men så fick jag ett piano! Dotra med de konstiga böjelserna fick sitt instrument, säger Birgitta Edquist.
Skolad av gigant
När hon hade lärt sig hela repertoaren i kommunala musikskolan tog läraren henne till kyrkan och orgeln där.
- Den hade två spelmanualer och pedaler. De tangenter som var vita på flygeln var mörkbruna och de tangenter som var svarta på flygeln var ljusbeiga. Den inledande tonen i skalan, c, var dessutom inte markerad.
Birgitta vande sig snabbt vid det nya och efter mindre än ett år spelade hon på högmässa. Sedan följde en kantorskurs i Umeå och så småningom organistutbildning vid Kungliga musikaliska akademien i Stockholm.
- Jag blev organist, kantor och musiklärare med behörighet för både grundskola och gymnasium. Nu blir man antingen kyrkomusiker eller musiklärare.
Dirigenten Eric Ericson var en av Birgittas lärare.
- Ja, jag är skolad av en gigant, säger hon stolt.
Oslagbar uttrycksform
Hon mötte prästen Lennart Edquist, bildade familj och kom att bo och arbeta i Skellefteå. Birgitta blev musiklärare på musiklinjen i Anderstorp.
1991 blev Lennart domprost i Luleå stift och flyttlasset gick till Luleå. Birgitta blev biträdande domkyrkoorganist och hade tjänsten i 21 år tills hon i maj i år gick i pension. Hon har förutom spelningar vid dop, vigslar, begravningar och gudstjänster lett en vuxenkör och flera barnkörer.
- Det var jag som startade en barnkör och sedan bildade vi nya utifrån barnens åldrar. Hela framtiden står och faller med barnen.
Hon beskriver detta att sjunga i kör som glädjen över att komma samman och göra något tillsammans som är helt friställt från vardagen.
- Att lära sig en stämma, sjunga den med andra och uppleva resultatet gör körmedlemmarna jättehöga på endorfiner. De kan ha kommit molokna i 27 graders kyla men alla har gått med högburet huvud, glatt hjärta och lätta fötter.
- Sången är det äldsta instrumentet, som vi har i våra halsar. Den är en helt oslagbar uttrycksform.
Alla kan sjunga
Alla kan sjunga enligt Birgitta Edquist, förutom den som är döv och inte har hört något.
- Alla har en ton men alla blir inte Peter Mattei.
Så berättar hon en historia om den nämnda världsberömda sångaren från Luleå:
Det var en dag just före hans debut på Metropolitan i New York. Han skulle medverka på en julkonsert i Luleå domkyrka. Tidigt på eftermiddagen ringde han till Birgitta och sade att han var förkyld och inte kunde komma. Birgitta blev alldeles kall. Biljetterna var utsålda. Hon förklarade att hon inte hörde vad han sa, att han inte kunde utebli. Peter Mattei lovade att återkomma senare på dagen.
- Han hörde min förtvivlan och nästa gång han ringde sa han "Vi kör!". Det var en oerhörd lättnad.
Peter Mattei sjöng bland annat "O helga natt".
- Det var oförglömligt, säger Birgitta Edquist.
Gillar all musik
En annan gång när Mattei uppträdde i Maurice Durufles "Requiem" tillsammans med Birgittas kör i domkyrkan glömde han att det var ett pass kvar och gick och satte sig bakom orgeln.
- Vi fick vinka fram honom, säger Birgitta Edquist leende.
Så berättar hon en historia om en liten flicka som kom fram till henne efter att ha sjungit i domkyrkan för första gången. Flickan frågade: "Du Birgitta, när får vi komma tillbaka till slottet och sjunga mer?"
- Barn som är med i kören spårar upp en väg till kyrkan. De bär med sig något.
Birgitta Edquist gillar nästan all slags musik. Hon nämner orkestermusik som den som till exempel Berliner filharmoniker framför. Hon älskar Mozarts och Beethovens musik. Körmusik och sång är förstås andra favoriter. Hon nämner också speciellt Luleåkompositören Jan Sandströms musik.
- Extrema former av modern musik som förlorar sig i någon slags jippo har jag svårt för.
Magiska ögonblick
Hon beskriver två magiska ögonblick från sina år som körledare:
Den ena gången var det långfredag i domkyrkan i Luleå och kören gestaltade Franz Liszts beskrivning av Kristus vandring till korset på Golgata. Det handlade om ond bråd död men när kören sjungit slutackordet som plötsligt blir dur stod luften stilla. Birgitta såg hur det dallrade till i en körmedlems ögon och kände dallret i sina egna ögon.
Den andra gången deltog Birgitta och hennes kör i firandet av en aftongudstjänst i en kyrka i England där det firats aftongudstjänst varje kväll sedan 1600-talet.
- Egentligen får inga utomstående framträda, men vi hade fått äran att göra det och både kören och jag blev djupt berörda. Luften var så förtätad att det nästan gick att ta på den. Man skulle sånär ha kunnat klippa ut en decimeter luft.
Resor till andra länder står högt upp på listan över vad Birgitta Edquist vill göra nu när hon är pensionär och råder över sin tid helt och hållet. En resa ända bort till Kina skulle hon vilja göra för att lära sig att förstå den traditionella kinesiska sången i halsen.
- Till Ungern med sina varma källor vill jag också och Prag sägs vara en så fantastiskt vacker stad. Jag är intresserad av arkitektur, konst och musik, säger hon.
Nio barnbarn
Böcker är hennes livselixir vid sidan om musiken. Just nu plöjer hon den före detta engelska premiärministern Tony Blairs memoarer "Mitt liv. Min resa".
- David Grossmans "På flykt från ett sorgebud" är stor läsning. Den handlar om Israel-Palestina-konflikten och om hur en man som bor i Israel hanterar den. Den vill visa att sorgen inte känner några gränser och den är djupt allmänmänsklig. Den har något viktigt att berätta oss.
- Sedan har jag alltid en deckare på gång, en bok om ond bråd död där det löser upp sig på slutet.
Birgitta och Lennart Edquist har tre barn: Catharina Kristoffersson, Arvidsjaur, som har fyra barn, är fiollärare och violinist i Norrbottens kammarorkester. Jonas Edquist, Stockholm, som har tre barn, är elgitarrist, lärare på ett musikgymnasium och jazzmusiker. Mattias Edquist, Örebro, som har två barn, har spelat klarinett och arbetar som socionom inom frivården.
De nio barnbarnen - varav fyra spelar fiol - ska få mer av Birgittas tid nu.
- De är ju så underbara. Nyligen fick jag frågan "Farmor, hur kan man se så mycket fast ögonen är så små?", säger hon.