Anna-Lisa Söderqvist och hennes man skulle precis sätta sig för att äta middag då hennes man sa "nu har vi en hund här".
– Han tittade ut genom fönstret. Jag gick ut för att locka på den, men den vågade sig inte fram, berättar Anna-Lisa Söderqvist och fortsätter.
– Ja jag trodde ju att det var en hund. Men sen har jag faktiskt tänkt på det att den hade ingen knorr på svansen som alla jakthundar har, säger hon.
Vargen gick in parets garage.
– Vi hade burit ut nå plast som vi skulle åka med till containern. Den var nog och sökte efter mat. Jag tyckte så synd om den, den var mager, säger Anna-Lisa Söderqvist.
Hon såg när vargen lämnade garaget och försvann bakom knuten. Men nästa morgon var den fortfarande kvar.
– Jo jag såg den igen när jag gick efter tidningen på lördag morgon. Då såg jag den bara springa här ovanför vår tomt, sen sprang den över vägen och försvann.
Anna-Lisa Söderqvist har inga särskilda tankar efter mötet med vargen.
– Nej. Jag ser ju att den är rädd människan. Inte tror jag den tänker komma och ta mig, säger hon.
En bekant till henne, Martin Nilsson som bor ett par kilometer bort, han känner sig orolig över vargens närvaro i samhället.
– Det är inte roligt att ha hunden i hundgården om dagarna. Man vet inte om man har någon hund kvar när man kommer hem, säger han.
– Det ska inte vara varg inom renskötselområdet, jag lider med den berörda samebyn, säger Martin Nilsson.