Var så god, nu kan du börja regera!
Det var så Tage Erlander sa, den där junidagen 1954, då han visade Ulla Lindström hennes arbetsrum i Kanslihuset.
Över tolv år i regeringen skulle det bli, tolv ofta stormiga år.
Ulla Lindström var inte den första kvinnan i en svensk regering. Karin Kock hade varit allra först, utnämnd 1947, följd av den i dag ännu mer bortglömda Hildur Nygren som gjorde ett kort mellanspel som ecklesiastikminister 1951. Men hon tog mer plats i medierna och satt längre och är därmed också bättre ihågkommen än sina bägge föregångerskor.
Just därför är det också konstigt att det hittills saknats en riktig biografi över henne. Att hon själv gav ut sina politiska dagböcker i två läsvärda volymer må vara en av förklaringarna, men det är ändå ingen tvekan om att Gunnel Karlsson, historiker och genusvetare, fyller ett tomrum med sitt just utkomna porträtt av henne. ("En kvinna i regeringen", Appell förlag.)
I sina egna böcker har Ulla Lindström förvisso gett oss unika interiörer från arbetet i regeringen. (Inte så uppskattat av alla...) Om sin egen bakgrund och privatlivet var hon däremot återhållsam men det får vi nu veta en hel del om.
Borgerlig barndom och uppväxt delade hon med många andra i sin generation av politiskt framträdande kvinnor. Hennes engagemang i 1930-talets fredsarbete tillsammans med Elin Wägner och andra var okänt för mig. En nyhet var det också att hon – liksom för övrigt Tage Erlander själv och blivande ministerkollegan Gunnar Lange – var medlem i Clarté, en vänsterradikal organisation som rymde både socialdemokrater, kommunister och poeter men som hon tycks ha funnit "alltför bohemisk" i hennes smak.
1954 satt hon redan i riksdagen, hade varit redaktör för Hyresgäströrelsens tidning Vår Bostad och dessutom ingått i Sveriges delegation till FN så någon politisk duvunge var det ju inte som tog plats i regeringen. Och om det krävdes extra skinn på näsan av den ensamma kvinnan för att hävda sig mot Per Edvin Sköld, Gunnar Sträng och de andra tuffingarna fick hon snart också visa att hon hade det.
Som ensam kvinnlig minister i en socialdemokratisk regering tvangs hon ofta kämpa på flera fronter samtidigt. Mot den borgerliga oppositionen, självklart, men också mot konservatism och manlig förstockelse i de egna leden. I gengäld kunde hon oftast påräkna stöd från det egna kvinnoförbundet, en opinion hon också förstod att mobilisera och utnyttja, samtidigt som hon värjde sig mot att betraktas som just en kvinnornas minister.
Att hon i pressen ofta blev mer omilt behandlad just för att hon var kvinna råder inga tvivel om. Det blåste förvisso även om de manliga kollegorna ibland, men mot henne tillkom hån och personliga tillmälen som männen slapp. Liksom att hennes klädval i olika sammanhang granskades på ett sätt de sällan riskerade att utsättas för.
Hårdast blåste det när hon vägrade niga för den brittiska drottningen vid dennas statsbesök på försommaren 1956. En storm i ett vattenglas som gått till historien och fortfarande ofta verkar vara det enda som är ihågkommet av hennes politiska gärning.
Att hon under dryga tolv år aldrig betroddes med chefskapet över något eget departement säger säkert också något om kvinnosyn. Sommaren 1958 kom hon dock i fråga för att leda en semesterregering, vilket gav upphov till vad hon själv kallat "konstitutionellt magknip" hos en del statsvetare - det stod ju skrivet "svensk man", nämligen.
Nå, det löste sig, regeringens nestor, utrikesministern Östen Undén, kallade det med hela tyngden av sin egen juristauktoritet för "professorliga hårklyverier som man borde blankt strunta i", och sen var det visst ingen som sa något.
Undén, som makarna Lindström även umgicks med privat, tycks för övrigt hela tiden ha varit henne ett starkt stöd i regeringskretsen. Inte minst då det gällde den heta frågan om svenskt atomvapen som ingen av dem var för.
Familjepolitik, konsumentfrågor, u-hjälp...Hennes ansvar i regeringen spände över vida fält. Hon blev "ein Mädchen für alles" som hon själv lite bittert undslapp sig. Det måste ha känts och varit splittrat många gånger. Som U-hjälpsminister kunde hon falla tillbaka på insikter och kontakter som åren som FN-delegat gett henne, men det hjälpte inte.
Hösten 1966 hade hon fått nog av att brottas med Sträng, den myndige finansministern, om höjda U-hjälpsanslag. Hon lämnade då regeringen med visst buller och bång för att sen återkomma i offentligheten som memoarförfattare och ordförande för Rädda Barnen men även som frondör mot partilinjen i kärnkraftsomröstningen 1980.
Gunnel Karlssons biografi, välskriven och faktafylld, har varit en lust att läsa och det tror jag nog att fler kommer att tycka.
Bland svenska biografier från senare år står den sig väl, samtidigt som den levandegör politiska konflikter allt färre har egna minnen av.