Hans Walloschke är sedan tio år tillbaka i rollen som Tysklands konsul i Luleå och var fyra år gammal när muren byggdes. Det är 20 år sedan han flyttade till Luleå. Hela uppväxten i Augsburg nära München präglades av kalla kriget.
Han säger sig ha haft tur som bodde i Västtyskland och inte heller haft släkt som bodde i Östtyskland, men visst påverkades även han och han minns att föräldrarna reagerade med sorg när muren byggdes.
Som barn reste Hans och hans familj aldrig över gränsen. Det skulle dröja ändå upp till vuxen ålder innan han för första gången besökte Östtyskland.
-När jag tagit studenten 1979 reste jag med en kompis och tillbringade fyra veckor i Polen. Vi var på väg hem med ett transitvisum till Västberlin och hamnade i Stasis klor som försökte värva oss som spioner, berättar Hans Walloschke som än i dag upprörs över vad han och vännen som unga män utsattes för.
– Vi kom till järnvägsstationen och skulle därifrån ta tunnelbanan över till Berlin. Då kom det fram en man som tyckte att det var kul att vi som unga studenter var där på besök och frågade om vi inte ville stanna lite längre för att hinna se mer av DDR. Han bjöd in oss att sova över en natt. Dagen därpå åkte vi fast vid Friedrichstrasse, övergångsstället för bara tyskar som i folkmun kallades för "suckarnas palats". Vi hölls fast och anklagades för att inte följt transitvisums regler och försökte använda det som påtryckningsmedel och förmå oss att erkänna denna brottsliga handling. De sa till oss att vi nu inte skulle komma därifrån på länge och också fundera på vad vi skulle göra med våra liv. Det var ett så fult sätt att sätta den pressen på oss i förhör. Men eftersom vi inte gick med på deras linje så blev vi frisläppta efter bara någon timme.
1987 bilade han genom DRR tillsammans med sin fru som kommer från Sverige och upplevde hur landet fortfarande var ett land i misär.
När muren till slut föll 1989 bodde Hans Walloschke i Stockholm och arbetade som arkitekt men bestämde sig för att åka tillbaka till för att vara med i det som hände i det nya Tyskland.
Jag arbetade i sex år med eget kontor i Augsburg och filial i Leipzig. Vi hade mest bostadsprojekt och renoverade gamla nedgångna sekelskiftesbyggnader. Det gick så fort att den enda metoden att bevara de fina spröjsade träfönstren var att gjuta av profilerna och tillverka dem i plast.
Sedan andra världskriget hade inte mycket hänt i det gamla DDR menar han. Det gällde att snabbt bygga upp infrastrukturen och stävja utflyttningen. Tyvärr blev arbetslösheten jämfört med den västra delen av Tyskland ganska hög så att utflyttningen fortsatte och nya arbetsplatser inte kunde skaffas fram i den utsträckning som skulle behövas. De som stannar kvar har än i dag ofta en lägre levnadsstandard.
– När muren revs väcktes stora förhoppningar. Men inget av det gamla DDR fick vara kvar. Många arbetsplatser försvann och jämställdheten för kvinnorna raserades till förmån för hemmafrusystemet från Västtyskland.
Naturligtvis var det för många en chans att se sig om i världen. De som hade levt i det gamla systemet i det forna DDR fick tänka om. Den som i hela sitt liv arbetat i en högre position eller nu har svårt att finna sig tillrätta på den nya arbetsmarknaden kan sörja det gamla systemet. Kanske jag målar upp en nattsvart bild men jag kan se att samma sak håller på att hända i Sverige, att samma populistiska partier som tyska Pegida skördar framgångar med främlingsfientliga åsikter.
Hans Walloschke tycker att det är viktigt att vi lär oss av historien så att inte unkna krafter får inflytande igen, något som han ser håller på att hända i flera europeiska länder.
– Jag är ju uppvuxen med föräldrar som var med i andra världskriget. Min egen släkthistoria går tillbaka till första världskriget som mina far- och morföräldrar upplevt och berättat om för mig. Generationen efter mig har inga egna minnen men får förhoppningsvis historien återberättat av sina far- och morföräldrar.
Han vill trycka på hur viktigt det är att resa ut i världen och uppleva andra länder och kulturer för att se andra sätt att leva.
– Tack vare bättre kommunikationer är det lätt att bli världsmedborgare.
Jag tycker det är bra att skolor reser till exempelvis Auschwitz för att uppleva platserna med egna ögon. När man ser hur främlingsfientliga partier växer i hela Europa blir jag bestört. Jag tror att tiden gör att man glömmer det som hänt. Med tiden blir det ju allt färre överlevande som finns kvar och kan berätta.
