Igår satt jag i bilen på väg hem och hade en otäck känsla i kroppen efter en arbetsvecka på några av Luleås skolor. Så mycket råare kidsen snackar med varandra, så mycket svordomar de använder på lektioner – mot lärarna, mot sina klasskamrater, mot en lärare som kikar in i klassrummet för hämta någon elev eller fråga om något "Vem fan är det här?", skriker en sjundeklassare till sin lärare och stirrar på mig som står i dörren två meter från honom. "Är du nå jävla lärare eller vadå?". Eller vadå. Hans ena lärare sväljer och säger noll. Noll. Nickar mot mig, håll tyst du med. Andra killar gormar i klassrummet och svär, trots två närvarande lärare och en på besök.
Tjejerna sänker blickar, de verkar inte gilla dessa utbrott, men är vana, deras kroppsspråk säger att de vill helst vara någon annanstans och inte vara utsatta för den där råheten i språket varje dag på skolan. De svärande killarna som aldrig sitter ner och jobbar på lektioner, de som går i en flock och känner sig coola när de kan vräka ur sig en massa skit mot vem som helst.
Såg häromveckan en rektor smyga förbi ett gäng bråkande sjätteklassare på en annan skola. På den tredje var det också bråk, tuffa vassa ord i korridorerna. Det blir tyst när några manliga lärare dyker upp och gormar ännu högre för att bli hörda. Dessa små tjejer som går så nära väggar de kan när tuffa gänget går genom en korridor, dessa små tjejer som inte pallar bråket och vill plugga ifred, inte underligt att de mår dåligt. De andra, otuffa, killar som blir retade för att de är "som jävla kärringar" och vill också vara ifred. De lärarna som utstår allt detta under sina arbetsdagar, men väljer att inte säga något. För det blir "ett jävla tjat" – vem vill ha det på sin arbetsplats?
Snacka med kidsen, föräldrar. Snacka allvar. Tänk er en dag på jobbet med några kollegor som beter sig på detta viset. Det är inte skolans ansvar att uppfostra era barn, det är ert. Så gör det då.