Vid infarten till Armasjärvi by reser sig stenen med namnen på de som miste livet i den värsta militära katastrofen Sverige under andra världskriget. Exakt 80 år har gått sedan färjan kantrade och 46 människor dog. Det är inte bara stenen som minner om händelsen. Här i byn är också berättelserna levande.
Jan Bergdahl utgör fjärde generationen på gården där en del av dramat utspelade sig. Hans pappa Torsten, 88, har tidigare berättat i tidningen om hur han som åttaåring hörde de hemska skriken från sjön:
”Det var kolsvart, så man fattade inte vad som hänt. Men jag hörde ropen”.
***
Hösten 1940 är världskriget inne på sitt andra år. Finlands vinterkrig mot Sovjetunionen är över, men efter Nazitysklands ockupation av Danmark och Norge har Sverige kallat in 320 000 man under vapen. Läget är spänt, inte minst i Norrbotten.
– Vi ligger nära gränsen, så det var massor av militär här kring Armasjärvi, säger Jan Bergdahl.
Bland annat har ett ingenjörskompani med 150 soldater förlagts i byn. Den 24 oktober övar de marsch runt södra delen av Armasjärvi och vidare mot Ekfors. Kompaniet leds av löjtnant Swahn. Vid sin sida har han fänrik Pellijeff. Då övningen drar ut på tiden beslutas att truppen på hemväg ska skeppas över med färjan.
Det är en reguljär färjelinje som Vägstyrelsen svarar för. Vikarierande färjkarl är 19-årige Gösta Blomster, son till handlaren Emil Blomster som har sin butik och gård alldeles nära färjeläget.
I NSD:s rapportering från 1940 framkommer följande händelseförlopp:
Klockan är ungefär 17.45. Det har mörknat och lastningen av truppen utförs i skenet av ficklampor. Befälets avsikt är att samtliga ska överskeppas på samma resa. Färjkarlen ska dock ha varskott befälen att färjan endast kunde ta 40-50 man. En annan uppgift gör gällande att han sagt att färjan är byggd för 10 ton men att den nu kunde ta högst 7-8 ton.
Befälen beordrar två plutoner, totalt 102 man, att marschera ombord. Redan vid land uppstår problem. ”Genom rop från karlarna längst fram gjordes befälet uppmärksamt på att vatten där trängde in på däck”, skriver NSD.
Manskapet omfördelas för att jämna ut lasten. ”Efter rådplägning ges order om att den ej ilastade tredje plutonen samt trossen ska lämnas kvar vid färjeläget”.
Det blåser en hård nordlig vind när färjan lägger ut. Den dras för hand då motorn för tillfället är trasig. Strax efter avgång observeras att vatten slår upp på däck och vänstra delen av fören ligger under vattenytan. Genom hål i däcket vattenfylls färjan. De som sitter längst fram flyttar sig akteröver, vilket resulterar i att akterpartiet hamnar under vatten.
Försök att börja länspumpa görs. Men det är för sent. En del av de värnpliktiga har redan ramlat i eller blivit trängda av färjan. En del hoppar överbord i panik, en del lyckas ta sig upp på färjan som vänts upp och ned där de blir stående med vatten upp till brösthöjd.
Katastrofen är ett faktum.
***
På jordbrukarfamiljen Bergdahls gård rakt ovanför östra färjeläget har åttaårige Torsten hört ropen och kommer springande. Samtidigt har mannarna i plutonen på andra stranden uppfattat situationen och slagit larm per telefon. Militärer strömmar till från alla håll. Civila roddbåtar och militära pontoner sätts i sjön. En del återvänder med döda ombord, en del med genomfrusna överlevande. Livlösa kroppar bärs in i Bergdahls kök och i granngårdarna.
– Det var totalt kaos. Sjukvårdare och bataljonsläkare kom hit och försökte göra upplivningsförsök. De försökte få vattnet ur deras lungor. Som jag har hört berättas var det bara en av totalt femton man som togs in här i gårdarna som de kunde rädda, säger Jan Bergdahl.
När det ljusnar nästa morgon är det tio kallgrader och isen har lagt sig på sjön. Ännu fler döda hittas. Höga militärer, läkare och präster är på plats. Liken sveps och läggs i kistor som förvaras hos Bergdahls och i granngården.
Jan Bergdahl öppnar dörrarna till ett uthus och berättar:
– Här inne förvarades kistorna, så många som kunde få plats. Sedan kom militärens lastbilar och tog dem till järnvägsstationen i Övertorneå. Därifrån skickades de till sina hemorter. De skulle begravas i hemjorden.
De dödas antal räknas till 46. De flesta av soldaterna är från Västernorrland. Sju är från Norrbotten. Bland de omkomna finns också färjkarlen Gösta Blomster och hans 18-årige bror Olle. Den senare har rott ut till olycksplatsen för att hjälpa till. När för många nödställda kravlar sig upp i hans båt välter den med tragisk följd.
Omfattande utredningar sätts igång. Slutsatsen blir att färjan troligtvis skulle ha klarat överfarten om det inte varit för den hårda blåsten. Debatten kring ansvaret för olyckan rasar i tidningarna. Tonen mot militären är delvis hätsk.
Bland de drunknade finns löjtnant Swahn. Därför blir det fänrik Pellijeff som får svara inför krigsrätten, anklagad för försummelse i tjänsten då han inte låtit undersöka färjan när manskapet klagade på att vatten trängde in. Rätten anser att fänriken inte kan hållas ansvarig då även högre befälet Swahn borde uppfattat situationen. Ord står mot ord kring vad som egentligen sagts mellan färjkarlen och befälen gällande färjans bärighet.
***
Katastrofen i oktober 1940 är ett mörkt stycke svensk historia. Men Jan Bergdahl vill också visa oss trevligare minnen från beredskapstidens Armasjärvi.
Vid tiden för färjekatastrofen var ett kompani från Dalregementet i Falun förlagt på gården. 80 år senare får vi en rundvisning. Där Jan i dag har sitt sovrum var expedition och stab inhysta.
– Här satt de högsta militärerna. Överstar, överstelöjtnanter och majorer. Om beväringarna hade några frågor fick de stå på kö i hallen.
I salen hade officerarna sina sovplatser. Manskapet sov ute i tält strax ovanför gårdstunet. Familjen, som bestod av elva personer, fick hålla till i köket där de både åt och sov.
På gården finns också en byggnad som kunde vara vilket uthus som helst i Tornedalen. I själva verket är det en matsal som kompaniet från Dalarna byggde. Jan Bergdahl öppnar dörrarna och leder oss in i en tidskapsel.
– Ni är de första journalister som får se det här, säger han.
På brädväggarna finns tiotalet skickligt utförda målningar, helt intakta efter åtta årtionden. De flesta motiven är från Dalarna. Här finns Ornäsgården, dalahästar och en bild av Mora-Nisse Karlsson bekransad efter seger i Vasaloppet.
– Det är historiska bilder. Färger och kulörer har inte ändrats på 80 år.
Mäktig är målningen av en vaktpost i flammande norrsken med Luppioberget i bakgrunden. ”På vakt för hembygden” står skrivet med sirliga bokstäver.
– Det är nog min personliga favorit, säger Jan Bergdahl.
På årsdagen väntar ceremoni med kransläggning och tal vid minnesstenen. Många besökare väntas till byn.
Sedan återgår vi till tystnaden. Det här är stillhetens by säger Jan Bergdahl, som flyttat till släktgården efter ett yrkesliv som snickare i Kiruna.
Men katastrofen där 46 unga män miste livet är för alltid förknippad med byn.
– Den är en del av Sveriges historia, den kommer inte att raderas.