Dagen när muren rämnade

Den 9 november för exakt 30 år sedan tog världshistorien en ny vändning. Norrbottens-Kurirens fotograf Roland S Lundström fanns på plats och minns dagen när muren mellan öst och väst öppnades i Berlin.

Det var en personlig oro som drev Roland S Lundström till Berlin. "När muren föll förlorade jag nattsömnen. Jag kände att jag bara måste resa dit", berättar den numera pensionerade fotografen som arbetade på Norrbottens-Kuriren åren 1986-2012.

Det var en personlig oro som drev Roland S Lundström till Berlin. "När muren föll förlorade jag nattsömnen. Jag kände att jag bara måste resa dit", berättar den numera pensionerade fotografen som arbetade på Norrbottens-Kuriren åren 1986-2012.

Foto: Lars-Göran Norlin

Nyheter2019-11-09 05:30

Efter 28 år, 2 månader och 8 dagar gav den östtyska politbyrån vika för opinionen. Nyheten att tillåta privata besök till väst kablades ut i de sena TV-nyheterna vid 19-tiden. 

Gensvaret kom omedelbart. Redan samma kväll samlades tiotusentals östtyskar i förhoppning att få passera gränsen. 

Det är bara början. Under de närmaste dygnen rådde det karnevalsstämning, när folk firade sin nyvunna frihet. Det såldes öl och glühwein på gatan och festen pågick nästan dygnet runt.

Det fanns inte längre någon väg tillbaka. Den 3 oktober 1990 blev Tyskland enat igen. 

Berlinmuren blev den kanske starkaste symbolen för ett delat Europa. På natten mellan den 12-13 augusti 1961 startade bygget som skulle involvera 14.500 östtyska soldater, poliser och arbetare.

Officiellt påstods syftet vara att skydda Östtyskland från fascismen. Det verkliga motivet var att stoppa flykten till väst. Mellan 1949-1961 beräknas 2,7 miljoner östtyskar ha flytt från sitt hemland. 

Den 43,7 kilometer långa muren utrustades med vakttorn och minfält. Den bevakades dygnet runt av beväpnade gränsvakter.  

Roland S Lundström minns första gången när han fick höra talas om muren som stängde in ett helt folk.

–  Jag var tolv år gammal och lyssnade på radio. Det gjorde starkt intryck på mig. Det var oerhört skrämmande.

När tv-bilderna från frihetsfirandet kablades ut över världen i november 1989 insåg Norrbottens-Kurirens fotograf att han bara måste till Berlin.

Med på resan var skribenten Rolf Nilsén som i sitt reportage beskrev välklädda östtyskar som började le först när de passerat gränspassagen och om de återkommande ljuden i Berlin: "Vi mötte människor som bar på spett och släggor som de slog mot muren och bröt  loss stycken utan att bry sig om de grönklädda poliserna."

Kurirens reportageteam tog sig även in i Östberlin - till folktomma torg och butikshyllor.

–  För att få passera gränsen krävdes det att vi växlade till oss östtyska mark. De såg ut som Monopolpengar, men det fanns ju inget där att köpa. Det slutade med att vi köpte varsin bratwurst på Alexanderplatz och betalade på tok för mycket. 

– Det var en mäktig känsla att få uppleva när en hel nation som länge varit inmurad åter tilläts röra sig fritt. Det var förstås glädje när släktingar och gamla vänner möttes, men där fanns också en återhållsamhet. Nästan som om inte alla vågade tro att det var sant, minns Roland S Lundström.

30 år senare finns det bara tre korta avsnitt av den förhatliga muren kvar.

   Berlinmuren

Berlinmuren byggdes på östtyskt territorium. Bakom betongblocken skapades ett ingemansland som kallades "todesstreifen", vilket betyder dödsremsor. 

Muren blev en symbol för ofrihet. "Så länge inte alla människor är fria är vi alla berlinare. Ich bin ein Berliner", sade den amerikanske presidenten John F Kennedy den 26 juni 1963. 

Den 12 juni 1987 kom en ny uppmaning från USA. Den här gången från president Ronald Reagan: "Mr Gorbachev, tear down this wall."

Två år senare slogs portarna upp. 

Karta: Berlin Wall Memorial
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!