Antologi om Såpmi om samernas liv dÄ och nu

Karin Stenberg var en av de första rösterna som gjorde sig hörd i den samiska föreningsrörelsen, en pionjÀr. Hon var född i VÀstra Kikkejaur, Arvidsjaur, levde dÀr till 1969 och blev en taleskvinna för skogssamerna.

Samernas första folkbildningskurs i Norra Real i Stockholm 1905. Karin Stenberg, andra frÄn höger, frÀmre raden.

Samernas första folkbildningskurs i Norra Real i Stockholm 1905. Karin Stenberg, andra frÄn höger, frÀmre raden.

Foto: Jamtli

Recension2021-10-13 07:07
Det hĂ€r Ă€r en recension. Åsikterna i texten Ă€r skribentens egna.

NY BOK

Patricia Fjellgren 

och Malin Nord (red.)

InifrÄn Såpmi. VittnesmÄl frÄn stulet land

Verbal förlag

”
 beskrivningarna och utredningarna ha gjorts av mĂ€nniskor, som, om de ocksĂ„ varit oss lekamligen nĂ€ra och vistats nĂ„gra Ă„r hos oss, dock andligen varit oss sĂ„ oĂ€ndligt fjĂ€rran, att vĂ„r röst nĂ„tt fram till dem endast som ett avlĂ€gset, svĂ„rtytt brus, svĂ„rt att avgöra, om det hĂ€rstammar frĂ„n skogen eller frĂ„n de stora vattnen”.

De raderna kommer frĂ„n stridsskriften ”Dat LĂ€h Mijen Situd”, pĂ„ svenska ”Detta Ă€r vĂ„r vilja”, som var en vĂ€djan till Svenska Nationen frĂ„n samefolket. Avsikten var att pĂ„verka 1919 Ă„rs sĂ„ kallade "lappkommittĂ©", som skulle utreda samernas rĂ€ttigheter och renskötselns villkor.

Nu finns delar av stridsskriften i antologin ”InifrĂ„n Sapmi”. Karin Stenbergs text Ă€r klar som en bĂ€ck i sameskogen, klarare Ă€n mĂ„nga andra samtida röster. Hon skriver om ”kunskapsrika och vĂ€lmenande mĂ€n och kvinnor” som trots god vilja skildrat samerna enbart frĂ„n svenskens synpunkt. Till dessa hör Ester Blenda Nordström, som pĂ„ senare Ă„r Ă„terupptĂ€ckts. Stenberg ser inget gott i det hon skrivit. Samerna blir etnografiska föremĂ„l frĂ„n en tid som Ă€r förfluten och vill dĂ€rför inte ha nĂ„gon utveckling.

Stenberg beskriver följderna av litterĂ€ra och vetenskapliga ”sanningar om lappen”, att de blir en utgĂ„ngspunkt i nya lagförslag. DĂ€rför riktar sig skriften till riksdagen och det som dĂ„ kallades ”lappkommittĂ©n”.

Hon avslutar med en vĂ€djan till svenskarnas rĂ€ttfĂ€rdighetskĂ€nsla. Samerna tigger inte om nĂ„d för ”den döende lappkulturen”. De Ă€r ett av motgĂ„ngar och prövningar hĂ€rdat, Ă€nnu livshungrigt och livsdugligt folk som krĂ€ver sin rĂ€tt. Inte mer, men inte en hĂ„rsmĂ„n mindre.

Karin Stenberg har lĂ€mnat tydliga spĂ„r efter sig, men Ă€r alltför sĂ€llan ihĂ„gkommen. Har Arvidsjaur nĂ„gon gata uppkallad efter henne? PĂ„ 1930-talet gick hon i spetsen för att rĂ€dda Lappstaden i Arvidsjaur, idag ett byggnadsminne. Hon var ocksĂ„ initiativtagare till Samernas folkhögskola i Sorsele och till organisationen Same Ätnam.

Det Ă€r 25 andra författare och konstnĂ€rer som medverkar i antologin ”InifrĂ„n Sapmi” med vittnesmĂ„l om att vara same i vĂ„r tid och kanske inte i Karin Stenbergs. Sofia Jannok skriver i ”Enligt kartan finns vi inte” om att som barn försöka bestiga fjĂ€llet GoabddĂĄ. Det tillĂ„ts inte och hon fĂ„r ingen förklaring, för det finns ju ingen. DĂ€rför har detta fjĂ€ll etsat sig fast i minnet.

Ann-HelĂ©n Laestadius har skrivit ”Rötternas tĂ„lmodiga vĂ€ntan”, om sina dubbla sprĂ„k, modersmĂ„let och fadersmĂ„let, som förlorades. ”SprĂ„kkedjan bröts med mig. Det var inte vĂ„rt fel. Det var en del i nĂ„got större som pĂ„gĂ„tt systematiskt och lĂ€nge”, skriver hon, men senare i texten att ”de tvĂ„ sprĂ„ken dansade bredvid varandra”.

KonstnÀren Katarina Pirak Sikku skriver om sin far Lars Pirak, ocksÄ konstnÀr. NÀr han ska hÄlla sitt tal efter promovering till hedersdoktor vid UmeÄ universitet mÄlar han upp bilder av sandstrÀnder, palmer som vajar för vinden och kokosnötter. LÄngt ifrÄn sina motiv. Och sÄ vÀnder han plötsligt och lÄter det bli en dröm som en slÀkting berÀttat för lÀnge sedan. DÄ kan Katarina Pirak Sikku andas ut.

Det finns pÀrlor i denna antologi och sÄ Àr det med antologier. Det mÀrkliga Àr att klarheten framför allt finns i den Àldsta författarens skrift.