Feministen, konstnären och musikern Sara Edström säger att hon känner sig irriterad över 8 mars. Samtidigt som hon finner denna dag oerhört viktig. Jag delar hennes känslor. Irritation, över att dagen måste finnas som en påminnelse om att halva mänskligheten faktiskt existerar och borde ha samma självklara rättigheter som den andra halvan. Ilska och sorg över att vi faktiskt fortfarande inte har det. Jag vill använda dagen till att minnas de starka kvinnor som har präglat mig och format mig till den jag är.
Mammas mormor Nora föddes 1895. Hon levde ända tills jag var 16 år, så jag minns henne väl. Hon bar livstycke och strumpor under crimpleneklänningarna och kom farandes med en flaska Krongrädde så snart det vankades kaffe. I unga år kom hon som piga till en välbärgad familj. Sonen i familjen gjorde henne gravid och hon återvände till hembyn som ensamstående mor. Hon fick dessutom elaka tungor att gå varma för sitt oerhört fräcka tilltag att resa till staden för att låta den traditionella knuten falla för en djärvt permanentad frisyr.
Min farmor Ellen föddes 1917, i en by i Tornedalen. Hon berättade med glöd i blicken om hur hon som tonåring reste till Piteå för att utbilda sig vid husmorsskolan. Vid ett tillfälle skulle flickorna göra små skjortor till barn. "Jag undrade varför. Jag skulle ju inte ha barn, jag ville se mig omkring i världen", berättade farmor många decennier senare. Några år efter avslutad skolgång födde hon sitt första barn. De skulle bli totalt elva och drömmarna byttes snabbt ut mot en vardag av ständigt tvättande, lappande och lagande av små barnskjortor, som skulle ärvas och användas om och om igen.
Min mormor Hildur föddes 1924, i en grannby till farmors hemby. Hon var ensam flicka bland de åtta syskonen och skickades till en så kallad arbetsstuga. Arbetsstugorna var en del i det statliga projektet att försvenska tornedalingarna och de tvingades överge sitt språk och sin kultur. Mormor fick äta rå strömming och dricka strömmingsmjölke. De som kräktes i tallriken skulle ändå äta upp. Strömmingar som smugglades ned i näsduksväskan och slängdes i utedasset blev mormors tysta protest.
Mormor skilde sig i mitten av 1950-talet och tog med sig min mamma Inger till Stockholm. Mormor hade fått arbete som hembiträde. Hon träffade en ny man och familjen hamnade så småningom i Luleå, där mamma växte upp. Mamma gick några år på den omtalade Flickskolan. För henne som bodde i en lägenhet på Krongårdsringen och därtill hade en förvärvsarbetande mor, var Flickskolan långt ifrån den positiva miljö som beskrivs i de historiska tillbakablickarna i min kollega Marianne Westins utmärkta artiklar. Mamma minns klassklyftorna, där barn från välbärgade familjer premierades och där mobbning var vardag. När inbjudan kom till det jubileum som Flickskolan firade för ett antal år sedan slängde hon den i soporna. "Nu ångrar jag faktiskt att jag inte gick dit", säger hon i dag.
Kvinnorna i min släkt stod inte på barrikaderna. Men de bar och bär fortfarande (ja, mamma, det gör du verkligen) sina familjer och deras väl och ve på sina axlar. Jag då? Jag gjorde som mamma sade, jag utbildade mig. Utan er som gick före hade det kanske aldrig blivit min väg. Gammelmormor, farmor, mormor och mamma och min älskade dotter Majlis. Tack för er. Låt oss göra alla dagar till våra.