En gång i tiden gjorde jag en undersökning av hur socialdemokratiska politiker presenterade sig på nätet. Vad berättade de om sig själva och sina politiska ambitioner, hur ofta uppdaterade de, och vad var budskapet egentligen.
Det visade sig att rätt många av dem var väldigt intensiva i valrörelserna, men slocknade tvärt efter valet. En del lade ut sådant som troligtvis pressats in av politiska sekreterare, och påfallande många förkunnade sitt djupa engagemang med att deras farfar bildad en fackförening och att mormor slagits för kvinnlig rösträtt.
Ungefär så. Men en av dem stack ut. Han hade ett gediget program för industriell utveckling av sin kommun, för nationen Sverige, och för EU. Inget bludder, utan konkreta förslag.
Det var nuvarande försvarsministern Peter Hultqvist.
Därför var det med stor förtjusning som jag öppnade hans nyutkomna bok ”Hundra procent socialdemokrati” (Tiden). Håller han fortfarande en hög svansföring i sin förkunnelse, eller har han trillat in i politikerprosans djungel?
Det är kanske inte så mycket industripolitiskt program i förkunnelsen, men inte heller något abstrakt kvirr om ”demokratisk socialism”.
Han verkar anse att det socialdemokratiska demokratiprojektet går ut på att de förtroendevalda ska hävda medborgarintresset. Det är inte medborgarna själva i första hand, utan deras ombud, som ska försvara folks välfärd och driva fördelningspolitiken.
Det är lite Alla Goda Gåvors Givare över detta. Det är inte medborgarnas själva som ska ta kommandot över tillvaron, utan deras företrädare.
Han klarar heller inte av att skilja på stat och samhälle, eller förstår att klyftor och skillnader är olika saker, olika problem. Det är klyftorna som är problemet, när människor inte kan påverka sin tillvaro, medan en skillnad inte behöver vara så allvarlig.
Om jag inte har rösträtt men Peter Hultqvist har det är en klyfta. Men att han tjänar mer än mig är en skillnad och inte lika allvarligt.
Men detta mitt gnäll hamnar ändå i skuggan av några andra viktiga insikter som Hultqvist förmedlar:
Han sätter fingret på vikten av hög facklig organisationsgrad. En tolkning av hans budskap är att några procent mindre i röstetal är på sikt mindre allvarligt än några procents tapp av fackmedlemmar.
Det var också det som moderaterna insåg när Alliansen tog makten. Genom att försiktigt ta bort skälen att vara med i facket kunde socialdemokratins maktbas eroderas, exempelvis genom att fördärva a-kassan. De lyckades nästan.
Och jag tolkar också Hultqvist som att han med facklig-politisk samverkan inte enbart avser partiet och LO, utan inser att de övriga fackliga aktörerna blir allt viktigare. TCO och SACO växer i takt med samhällsomvandlingen.
Visst, socialdemokraterna måste även i fortsättningen ha starka band med IF Metall och Kommunal och alla de andra. Men glöm inte att det finns något som heter Unionen också…
Hultqvist är också tydlig med att socialdemokratin ska stå för en reglerad invandring och inte verka för en liberaliserad migrationspolitik.
Och då låter Hultqvists som 100 procent gråsosse.