Det ringer i telefonen som ligger i Gun Mannbergs byxficka. En uppgiven receptionist nere från fjällbyn som är uppbyggd på en halvö i sjön Saggat hör av sig. Den mycket sällskapliga finnspetsen Skrållan har rymt från den idylliska familjebyn på slänten mot sjön. Kärvänligt hälsar hon godmorgon i alla stugor, husbilar och tält och tar gärna en liten smakbit av frukosten med sig på vägen. Men att ha en glad nybadad finnspets i sitt tält kan tära på den mest härdade campares tålamod.
– Kan du hämta henne? Hon är och far runt på tältplatserna.
Lars Lindqvist hoppar in i bilen och kör över den smala vägbanken ut på halvön.
I början av 1800-talet slog sig klockaren i Kvikkjokk ner i Årrenjarkka, några mil nedströms. Sedan dess har Mannbergarna bott där och nu är de inne på sjunde generationen. I mitten av 1960-talet sjönk priserna på skog och mjölk och det blev svårt att få ihop ekonomin. Guns mamma och pappa började fundera. Vägen har blivit färdigbyggd 1958 och besökare hade börjat dyka upp.
– Idén kom från möbelhandlaren i Jokkmokk, Lindmark, att ni borde öppna en turistanläggning. Sen rullade det på och de fick hjälp av kommunen. Det var en stor satsning. Hade det varit idag hade vi aldrig fått göra det. Det hade blivit så dyrt med tanke på alla fornlämningar udden. Det är enormt mycket, säger Gun.
– 69 på våren stod de första stugorna färdiga. Samtidigt skickade de iväg de sista korna.
1970-talet blev en stor turistboom och de första enkla stugorna var ständigt uthyrda. Det var innan bensinransoneringarna och de var populärt att åka ut och fiska med familjen.
– Sen kom alla sommarlanden på 80-talet och då tog det mycket folk.
I mitten av 80-talet var familjen less. Det var åter svårt att få det att gå ihop och försöka gjordes att sälja anläggningen.
– Ingen av oss barn var intresserade att ta över. Men ingen kunde få fram pengar. Som tur var!
När Lars och Gun tog över valde de istället att satsa. Större stugor byggdes, en stor restaurang och servicehus. I nästa steg kommer de skapa en hotelldel också. Det efterfrågas. Men investeringarna kräver också att anläggningen får fler gäster. Speciellt under vintersäsongen.
– Det är ganska lugnt under januari och februari. Vi måste satsa på den utländska marknaden, speciellt Tyskland och England. Vi behöver utöka även hösten. Vi har en del tyskar som kommer under jul och nyår och bara bor i en stuga, sköter sig själva och tittar på norrsken. All vår energi har gått åt till att utveckla anläggningen. Nu måste vi ha hit folk också. Det här med marknadsföringen har kommit i sista hand, vi har inte riktigt orkat med det.
De vill lyfta fram den familjära stämningen på anläggningen och lyfta fram de traditionella sysslorna som vinterfiske. Sådan går hem nere på kontinenten. Men även i Finland finns en målgrupp. Många finländare vill bort från den egna vildmarken, som inte alltid är så vild längre.
– Det är mycket folk där, men det är inte genuint. Det är mer storskaligt, säger Lars när han kommer från bilen och plockar in en högst motvillig Skrållan i hundgården.
Sommaren uppskattas främst av andra européer och enligt Gun är det många som återkommer från år till år. Som fransmannen Procell som återkommer och campar år från år. Helt plötsligt dök han upp med hela släkten, 17 personer, som han ville visa sin pärla.
– Man möter en hel del udda existenser också och man vet inte aldrig innan kvällen är slut vart vi hamnar. På vintrarna är det ju mer förbokningar.
På sluttningen ner mot Saggat har familjen byggt upp flera hus, det senaste där Lars och Gun bor stod färdigt i maj. Hon har svårt att tänka sig att bo någon annanstans och de är båda nöjda med att ha skaffat sysselsättning åt barnen inom företaget. Alla är nu sysselsatta med fjällbyn.
– Man vill ju att de ska kunna livnära sig här uppe. Det är många som är födda här som vill kunna bo här året runt. Men det går inte utan jobb. Det är ju rätt bra att vi nu kan leva på det här så pass många.
Familjen har inte ens blivit avskräckt när det senaste tillskottet i mars kom till på en parkeringsficka i Sågudden, medan det utomhus var 25 grader kallt. När ambulansen kom till platsen var babyn redan född i baksätet.
– Han på SOS sa bara herregud. Han tittade på kartan och sa, var är ni någonstans? Barnmorskan ringde flera gånger men det var dålig täckning. När hon kom fram hade pappa Daniel inte tid att prata, jag måste ta emot ett barn.
Gun skrattar åt minnet nu när chocken har lagt sig.
Barnbarnet fick lindas in i hundfilten.
Skrållan skäller och vill ha uppmärksamhet. Gun funderar.
– Man har det här i blodet nu. Det skulle vara svårt att sluta. Det är kul att träffa nya människor. Man måste tycka om det. Och man måste tycka om att arbeta.