Stugan med tillhörande byggnader står bara några hundra meter från Erik Kummus barndomshem i Armasjärvi.
Det är för att ta till en sliten klyscha "obeskrivligt vackert". Strandnära är bara förnamnet, Det är ordning och reda inomhus, gräsmattan är nyklippt och i potatislandet står blasten hos både mandel och rund i givakt.
Här finns naturligtvis en bastu nära sjön och ett utedass som kan vara det finaste jag sett.
Han gjorde sista passet som vakthavande befäl dagen innan midsommarafton på polishuset i Luleå.
Erik Kummu bjuder på kaffe och mackor inne i stugan och berättar om sitt liv inom polisen.
– Jag kom in på polisskolan 1971 och när vi gick ut så hade vi tre alternativ. Jag valde Malmö och Göteborg men hamnade i Stockholm dit jag inte ville. I efterhand kan jag tycka att det var bra att det blev Stockholm.
Erik Kummu har bara avlossat sitt tjänstevapen en gång och då var han nybakad polis.
– Jag och en kollega konfronterades med en man med en pistol i handen. Jag hann egentligen bara tänka att det var han eller jag och avlossade skottet. Jag missade och det var tur för mannen hade en luftpistol i handen. Efteråt så bara skakade jag i hela kroppen.
Det blev sammanlagt elva år i Stockholm för Erik Kummu. År som innehöll händelserika episoder som fick genklang i hela landet.
Han var med i samband med begravningen av "gamle kungen", Gustav Vl 1973.
1975 tjänstgjorde han då den västyska terroristgruppen Röda Arméfraktionen ockuperade den västtyska ambassaden i Stockholm och året efter höll det på att gå riktigt illa.
– Jag och en kollega fick ett larm att den västtyske terroristen Norbert Kröscher, som planerade att kidnappa den svenska justitieministern Anna-Greta Leijon, genomförde ett rån av en bank i en söderförort. Vi bestämde oss för att åka dit och ramma dem med bilen men vi missade dem och det var nog så här i efterhand tur.
Efter elva år inom ordningspolisen i Stockholm så bar det av norrut.
Det blev ett kortare stopp i Umeå innan han fick jobb i Luleå i mitten av 80-talet.
Bästa kommendering?
– Fotbolls-EM 1992. Det var en fantastisk sommar, det var som att ha semester fast man var i tjänst.
Värsta minnet?
– Tre vuxna och två barn som omkom i en bilolycka utanför Råneå för tiotalet år sedan. Sedan var jag med i en efterföljning på 97-an mellan Luleå och Boden där vi blev beskjutna. Vi voltade men vi hade rättat till nackstödet, jag fick en hjärnskakning och busbilen fick tre däck punkterade.
Underligaste minnet?
– Det var i slutet av 90-talet. En kille kom in till polisstationen och berättade att han hade skjutit ihjäl sina föräldrar och att geväret låg i bilen. Allt stämde. Han hade dödat föräldrarna i en stuga i Luleå kommun. Han har känt sig övergiven av föräldrarna sedan 1991 då han var tvångsintagen för psykiatrisk vård.
Tillslag mot hembränning.
– Vi gjorde tillslag nästan dagligen.
Erik Kummus "paradis" ligger inte långt från barndomshemmet. Han växte upp på en liten bondgård i byn med tre mjölkkor, grisar, får och höns. Han var ett av sex barn och alla fick hjälpas åt på gården, slå hö med lie, mjölka kor och allt det andra.
Barnen blev tidigt faderslösa.
– Pappa skulle fara till Kalix och hälsa på mamma som låg på sjukhus och krockade med en linjebuss och dog på en gång. Vi fick höra på radion att han hade dött
och lämnat sex minderåriga barn efter sig. Det var fruktansvärt.
Erik Kummu anser att dagens poliser är skickliga, "fy fan vad duktiga poliser vi har i dag", men också att det kan vara svårt för kvinnliga chefer har svårare att få gehör för sina idéer än manliga.
– Det är mycket gubbvälde som styr fast det har blivit bättre.
Det är generationsväxling bland poliserna i Luleå.
Ett annat vakthavande befäl, Erik Johansson, har också nyligen lämnat polisen.
– Ja, ett tag var det mest tornedalningar som var vakthavande, säger Erik Kummu och börjar räkna upp kända namn.
Innan vi åker från Armasjärvi så sitter vi på stugtrappen och Erik Kummu tar mig i armen.
– Sedan vet du ju att jag kan det här med schlager.
Det är bara att skratta.
Tidigare betygsatte jag alla bidrag i den svenska och europeiska finalen av Eurovision Song Contest och 2004 hade Erik Kummu synpunkter på detta. han trodde att Lena Philipsons "Det gör ont" skulle bli bland de tre bästa för i en krönika hade jag haft mina dubier.
Jag lovade därför finaldagen att jag skulle krypa till polishuset med en tårta och bjuda på om "Det gör ont" blev bland de tre bästa.
– Den låg bland de tre när det bara var två länder kvar och ingen av de länderna gav Sverige poäng.
"Det gör ont slutade femma och jag slapp krypa...